annascrumptious

Den förste augusti skrev jag och sambon ett kontrakt om att vi skulle gå på semester-detox. Vi kände väl båda två att det hade blivit lite för mycket av det goda under sommaren, något som rimmade illa med vårens satsningar på att gå ner i vikt och starta ett sundare leverne. Som betalning för allt frosseri under ledigheten skulle vi nu leva i avhållsamhet. Under en månads tid fick vi varken dricka alkohol eller äta godis och sötsaker - det enda undantaget var vid födelsedagsfiranden. Om vi båda klarade av att uppfylla kontraktets villkor skulle vi fira med en middag ute. Den som föll för frestelsen skulle "straffas" genom att sköta hushållets tvätt för resten av året. Straffet var inte lika viktigt som att vi hade ingått ett gemensamt kontrakt och kunde peppa varandra. Vi är visserligen gottegrisar båda två men envisa som synden och det blev som en tävling för att se vem som gav upp först.

Jag trodde att det skulle bli jättesvårt att hålla mig till kontraktet. Inget glas vin på fredagskvällen, inget lördagsgodis, ingen smarrig efterrätt. En hel månad kändes som evighetslång tid. Och visst har det funnits tillfällen då jag har fått ta i ända från tårna för att stå emot. Som den varma, härliga kväll när vi var ute med goda vänner och åt middag på en trevlig restaurang - ett glas rödvin till maten hade verkligen inte suttit fel. Eller när jag traskade ensam runt i Kalmar tre dagar i sträck i jättefint väder och jag såg turisterna som satt på kajen och åt glass i solskenet eller drack kall öl på uteserveringarna. Åh, vad jag önskade att jag hade kunnat göra dem sällskap! Men i sådana lägen var det bara att hitta andra lösningar. I kontraktet stod det inget om kaffe latte och bra böcker (att läsa, inte äta). Det kan man också avnjuta på en solig uteservering. Eller när jag fick riktigt, riktigt tråkigt och bara ville ligga i soffan med en stor godispåse och titta på film. Om jag ska vara ärlig så var det enbart självdisciplin som hindrade mig från att falla i fällan, inte hotet om att behöva tvätta. Självdisciplin, envishet och lite nyfikenhet - jag var spänd på att se om jag kunde klara av det. Ju längre tid som gick, desto lättare blev det att sätta stopp - det vore ju dumt att ge upp nu när jag har klarat mig så här långt.

Jag har länge känt mig som en slav under sötsuget och tvivlade på min egen förmåga att låta bli framför allt godis. Till min lättnad märkte jag att det blev lättare och lättare att säga nej. Jag insåg också att när jag längtade efter godis/kakor så berodde det sällan på att jag var riktigt sugen utan mer på att jag var uttråkad. Jag visste inte vad jag skulle ta mig för så jag ville äta något istället. Hur stört är inte det? Det slog mig hur ofta jag åt något sött för att jag kände att jag måste - inte för att jag verkligen ville. Suget kom inte inifrån utan berodde mer på omständigheterna. Det var fint väder, jag fikade med kompisar, vi skulle fira något, jag var trött, jag var ledsen, jag hade varit duktig och skulle belöna mig själv osv.... När jag väl fattade det gick det ganska smärtfritt att ersätta godiset med något annat.

Den siste augusti gick tiden för kontraktet ut och det var återigen fritt fram för frosseri. Detta firades med en Magnum Gold för om man ska äta onyttigheter så ska man göra det med stil. Den första glassen följdes av cider, öl, lakritsfigurer, chocolate chip cookies och kladdkaka med vaniljvisp. Det var lite som att öppna en fördämning; vi betedde oss som två svältande framför ett dignande festbord. Hade den gångna månaden varit helt i onödan? Hade vi varit duktiga och hållt oss till den smala vägen för att nu ta igen det dubbelt upp? Skulle vi falla tillbaka i gamla vanor? 

Efter en flaska cider däckade jag i soffan och halvslumrade genom hela fredagskvällen. När jag vaknade morgonen efter var jag slö, håglös och allmänt grinig. Efter en bit kladdkaka fick jag ont i magen och mådde lite illa. Morgonen efter det vaknade jag senare än vanligt och var ännu slöare och grinigare. Vad skumt, tänkte jag, så här har det ju inte varit på flera veckor. Det slog mig att jag har nog aldrig mått bättre och varit piggare än under den månad då jag varit på "detox". Jag har äntligen fattat vad som menas med att socker är ett gift - man mår helt enkelt inte bra av det. Snacka om aha-upplevelse.

Jag står inför ett svårt val. Sambon vill upprätta ett nytt kontrakt som gäller fram till årsskiftet med i stort sett samma villkor som senast. Jag känner mig kluven och vet inte vad jag vill. Jag har redan bevisat för mig själv att jag kan leva utan godis och alkohol och att kroppen faktiskt mår bättre av det. Jag vill inte längre vara en onyttig gottegris som stoppar i sig en massa saker som jag sedan ångrar. Men jag är inte beredd att leva helt utan heller. Jag vill fortfarande kunna unna mig ett glas vin då och då eller en bit blåbärspaj eller lite choklad. Tanken var väl ändå att skära ner på konsumtionen, inte att bli fullständig renlevnadsmänniska. Dessutom gjorde det lite ont i själen när jag hörde en kompis säga att "det går inte att göra något roligt med dig nu när du går på din speciella diet". Jag vet att det var menat som ett skämt men det fick mig ändå att tänka till ett par varv. Så mycket av vår umgängeskultur kretsar kring mat och alkohol och man får faktiskt konstiga blickar när man säger "jag håller mig till bara vatten" eller "tack, men jag tar nog hellre en banan till efterrätt".

Efter viss självrannsakan skrev jag igår under ett nytt kontrakt. Det känns ännu inte riktigt bra men det kommer det att göra. Det var trots allt rätt generösa villkor; det är okej att dricka alkohol och äta tårta på fest och kalas. Nu hoppas jag på en massa inbjudningar under hösten. Och vi kanske hade klarat av att bli mer avhållssamma utan att behöva sätta det på pränt men jag är tveksam. Fördelen med kontrakt nummer ett var att även om vi inte drabbades av några allvarliga följder om vi bröt mot villkoren så var det ändå ett skriftligt löfte. Det var verkligt, det fanns där på kylskåpet som en evig påminnelse om vår överenskommelse. Alla dåliga ursäkter och undanflykter försvann för det fanns ju ett kontrakt. Det hjälpte faktiskt i svaga stunder där jag annars hade övertalat mig att det spelar ingen roll, ingen ser och ingen vet, jag är en vuxen människa och gör som jag vill. Och sen hade jag ångrat mig efteråt.

Det kanske är dumt men jag har upptäckt att det blir mycket lättare att säga nej till sådant som man egentligen inte vill ha när man har något att luta sig mot; "nej, jag får inte äta godis, det står så i mitt kontrakt".