Mera Chicken Boy
Jag satte mig klarvaken upp i sängen och tog in ljudet av telefonsignalen. Min mobil ringer sällan, och absolut inte mitt i natten - alltså måste det vara något viktigt. Mina föräldrar var bortresta och jag hade blivit ombedd att finnas till hands för min lillasyster som var ensam hemma. (Det går liksom inte att säga att hon behöver en barnvakt nu när hon är över 18 år.) Huvudet fylldes av bilder av nerbrunna hus, polisbilar och syrran ensam på akuten med brutna ben. Jag kastade mig ur sängen, vilket är något av en bedrift eftersom den är hög och jag lika graciös som en gravid elefant, och slängde mig på telefonen. Lättad, besviken men mest förargad såg jag det numera välbekanta numret. "Äh" tänkte jag, stängde av mobilen och gick och la mig igen. När jag vaknade följande morgon väntade följande meddelande på mig:
Hej A, jag ville bara prata lite igen, hoppa det är ok :-) hör av dig! kram
Nästa samtal kom medan jag själv låg och sov ruset av mig efter en lyckad Halloweenfest hemma hos vännerna S & H. Jag borde ha förstått att under den natten, om någon, skulle min personliga hemsökelse komma tillbaka och spöka för mig, likväl blev jag helt, så att säga, tagen på sängen när telefonen ringde. Jag behövde inte ens titta på numret för att förstå vem det var och för första gången kunde jag ana en viss irritation hos pojkvännen. "Säg åt honom att sluta ringa!" muttrade han argt innan han rullade över på andra sidan och somnade om. På morgonen läste jag, och förbryllades över, följande meddelande:
Hej sötis, ledsen om jag väcker dig inatt men jag behöver känna känslan av din kvinnliga fägring i afton tror jag:-) hoppas du har det bra tjejen! kram
Jag hade ännu inte slutat grubla över det senaste meddelandet (vad sjutton betyder det - känna känslan av din kvinnliga fägring? jag fattar ingenting!) förrän det var dags igen. Prick på slaget halv tre (det är då alla klubbar i Halmstad stänger) ringde telefonen och jag skyndade mig att stänga av oljudet. "Vem var det?" mumlade den sömndruckne pojkvännen vid min sida. Ja, gissa tre gånger...
Hej A, förlåt att jag ringde så sent, jag menade inget illa hoppas jag du förstår, ville mest prata lite, är lite nere:-( hoppas du har det bra! Puss!
Ovanstående kommuniké är oroväckande på flera sätt. För det första avslutades det med "puss" - han har tagit ett steg längre än den mer allmängiltiga kramen. Tänk om han verkligen har känslor kvar för mig och planerar ett överraskande besök i Göteborg för att återuppleva gamla tider? Hjälp! För det andra; är det ett riktigt nödrop eller tycker han bara synd om sig själv? Tänk om han verkligen är nere och inte har någon annan att prata med? Borde jag ringa Chicken Boy och muntra upp honom innan han skadar sig själv eller någon annan? Är det ens mitt problem?
Varför är det bara jag som går ut i min oförstående ungdom och har ett one-night-stand för att sedan för evigt tvingas dras med en deprimerad, efterhängsen förlorare? Den tanken gör mig nere.
På hotellrummet
Jag ligger sömnlös i hotellsängen och lyssnar till pojkvännens lätta andetag. Vi befinner oss i ett främmande rum i en främmande stad, omslutna i en bubbla av vita väggar och tjocka draperier av grön brokad. Mina lakan är svettiga och hoptrasslade efter för mycket vridande och vändande under den gångna natten. Jag brukar aldrig sova särskilt bra på hotell. Det spelar ingen roll hur tyst, välstädat och lyxigt rummet är. Alla anonyma inventarier- från det vita sänglinnet till läsfåtöljen framför fönstret- har endast ett budskap att förmedla: du hör inte hemma här. Dessutom brukar de väl använda madrasserna vara så obekväma att jag ständigt vaknar med en molande värk i korsryggen. Den här sängen är inget undantag. Enda sättet att få en stunds lindring är att vända mig på sidan. Jag ligger med ansiktet vänt mot de fördragna persiennerna där ett grådisigt ljus sipprar in och avslöjar att det börjar bli dags att vakna till liv. Klockan visar 06:23 och jag vill inte stiga upp riktigt än. Jag stänger ögonen och hoppas på ytterligare några minuter av rogivande mörker och tystnad. Men det är som om någon högre makt har beslutat att jag inte ska få sova vidare. Ute på gatan hörs bilar som startar med ett vresigt vrål, hotellrumsdörrar som slås igen och klampande fotsteg i korridoren, vattenledningar som rasslar till. Om jag spänner öronen noga kan jag höra en av gästerna som uträttar sina behov på toaletten. Det är ingen idé att försöka lura sig själv längre - jag är vaken och välkomnar den gryende dagen.
I bädden bredvid mig slumrar pojkvännen, ännu försänkt i djup dvala. Han sover tungt och kommer inte att vakna förrän väckarklockan ringer. Ibland räcker inte ens det. Jag ser att han har puppat in sig som en larv i täcket, fullständigt omedveten om världen runt omkring. Endast ett stort, mjukt och nyrakat huvud sticker upp ur den vita bomullskokongen och ger honom till känna. Han är så otroligt söt när han sover. Så stilla, så oskuldsfull, så sårbar. Hela min kropp fylls av värme och ömhet. Jag vill hålla honom i min famn och skydda oss båda mot den verklighet som närmar sig i takt med att solen stiger på himlen. Jag kryper nära intill och lägger armen runt hans bröstkorg. Han släpper ifrån sig en liten grymtning och om en liten stund kommer alarmet från hans mobil bryta tystnaden i rummet och slita honom från hans drömmar. Då finns det inget annat att göra än att acceptera att det är en ny dag och vi måste skiljas åt; han måste åka till jobbet och jag ska turista ensam i huvudstaden. Men än återstår några värdefulla minuter då vi kan dröja kvar i sängen och glömma allt annat. Så länge han finns vid min sida vet jag att jag har allt jag behöver för att vara lycklig, även på ett opersonligt hotellrum.
Bokklubben del 1
Om jag ska ha en sportslig chans att klå farmor i bokklubbsläsande måste jag skärpa till mig. Jag har än så länge betat av fem romaner och ligger därmed långt efter henne som säkert är uppe i det dubbla. Till mitt försvar vill jag säga att jag har tittat mycket på TV (wow! vad duktigt!) samt slickat i mig två Sookie Stackhouse-böcker under tiden.
Så här långt är jag nöjd med bokklubbens utbud. Jag blev glatt överraskad av första boken jag läste och sedan har det hållt bra standard. Lite sydstatsromantik, lite vardagsdrama och så några korrumperade poliser - samt en ny skildring av Mr. Darcy, vilket aldrig är fel. Här är böckerna som jag har läst hittills:
Miss Mary Bennets självständighet av Colleen McCullough. En riktig pärla för alla som har läst Stolthet och fördom och frågat sig själva; vad hände sen? I den här fristående fortsättningen ligger fokus på Mary Bennet - den präktiga, osynliga systern som ingen kommer ihåg från Austens klassiker (förutom för sitt gräsliga pianospel eller var det kanske tondöva sång?). När modern dör står Mary inför ett svårt val - ska hon flytta in hos någon av sina släktingar som en parasit eller ska hon försöka stå på egna ben? Hon väljer det sistnämnda och använder sina sista slantar för att ge sig ut på en resa genom Englands slum med syftet att skildra de fattigas villkor i en bok. Detta uppskattas inte av Marys svåger, Mr.Darcy som satsar hårt på en politisk karriär med en eventuell ministerpost i sikte. Inte heller blir det bättre när Mary blir kidnappad av stråtrövare och sedan räddad av en fanatisk munk som för henne till sina grottor för att skriva hans memoarer. Och vem måste rida ut till undsättning om inte den fantastiske Mr. Darcy. Det är verkligen jättesynd om honom. Inte bara har han tappat bort sin svägerska (åh, vilken skandal!) - hans äktenskap är en katastrof, hans ende son är en vekling och hans egen far var en skitstövel. På något sätt känns karaktärerna i den här boken mer levande, och faktiskt mer sympatiska, än originalen. Det här är också mer spännande och färgstarkt än Austens stela, kyliga salongsartighet. Det påminner mer om ett pojkboksäventyr med stråtrövare, skattjakter och explosioner.
Marshmallows till frukost av Dorothy Koomson. Den kvinnliga huvudpersonen Kendra flyr från jobb, lägenhet och (gift) pojkvän i Australien och blir inneboende hos en ensamstående pappa i England. Från första dagen blir hon extramamma åt de sexåriga tvillingarna Summer och Jackson. Hon lär dem att frukosten är väldigt viktig, framför allt på lördagar. Då kan man äta till exempel marshmallows om man känner för det och krydda lite extra med ingredienser från sin önskepåse. "En nypa kärlek, en nypa tur och så en liten nypa glädje" och sen kan man vara säker på att det blir en bra dag. Just bra dagar är något som de här fyra personerna inte har så gott om. Kendra bär på en tragisk hemlighet från sitt förflutna som förstör alla hennes relationer och pappan i huset är mitt uppe i skilsmässan från sin alkoholiserade fru. De stackars barnen försöker hantera en kaotisk vardag med en frånvarande mamma, en nonchalant pappa och en främling som numera bor i den lilla studion i trädgården. Men de finner stöd i varandra, tar tag i sina liv och går vidare. Ja, det är sentimentalt och smörigt men ändå ganska medryckande och välskrivet. Ibland är det skönt att koppla av med lite känslomässig sörja. Dessutom instämmer jag helt i tanken på en speciell lördagsfrukost - annars är det ju inte helg på riktigt.
Rosornas arv av Leila Meacham. Ännu en kärleksroman som skulle ha passat som följetong i Allers veckotidning eller dylikt, men varför byta spår nu när jag ändå är igång? Det är uppfriskande med något nytt efter alla deckare och vampyrböcker. Det här är lite i samma stil som Borta med vinden fast med betydligt mer sympatiska huvudpersoner. Sextonåriga Mary får ensam ärva sin fars bomullsplantage och trots ihärdiga påtryckningar från i stort sett alla vägrar hon sälja. Hon ska bli den bästa bomullsodlaren någonsin! Men över plantagen Somerset vilar en förbannelse. Alla hennes förfäder har dött unga och olyckliga. Ändå envisas hon vilket kostar henne familjens stöd, den stora kärleken och hennes ende son. Och nu verkar släktingen Rachel vara på väg i samma riktning... Det är lite tragiskt för så många liv slås i spillror - helt i onödan tycks det - på grund av Marys stolthet. Livet som plantageägare är hårt, ensamt och ekonomiskt vanskligt men hon vägrar sälja sitt arv. Jag har svårt att förstå den där hårdnackade envisheten; "vi må vara fattiga och olyckliga men vi äger fortfarande vår mark!" Samtidigt känner jag viss beundran för hennes passion. Tänk att känna så starkt för något att man är villig att offra allt för det. En läsvärd släktsköna med härliga karaktärer och fin atmosfär men tyvärr blev det lite segt mot slutet; jag tvingade mig igenom de sista fyrtio sidorna bara för att bli av med den.
De samvetslösa av C.J Box. Syskonen Annie och William är ute i skogen och blir vittnen till ett brutalt mord. De har gått vilse och kan ändå inte återvända hem eftersom förrövarna har sett dem och kanske vet vilka de är. De vågar inte heller gå till sheriffen. Mördarna är nämligen själva pensionerade poliser från L.A och leder numera sökningsarbetet efter de försvunna syskonen. Den ende de vågar lita på är en enstörig ranchägare. Trots ett klichéaktigt och våldsamt slut så var boken spännande från första sidan. Man kan riktigt känna barnens utsatthet och mardrömskänslan av att "jag orkar inte mer, jag vill bara åka hem till mamma". Det är lite läskigt att läsa om korrumperade poliser för om det är medlemmar av rättsväsendet som är ute efter en, vem ska man då vända sig till?
Böljelek av Johanna Limme och Martin Palmqvist. Jag har alltid gillat historiska deckare men det här var något av en besvikelse. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men det var något som inte stämde, något som kändes fel. Kanske var det själva upplägget - en kyrkoherde från Blekinge som kallas in för att lösa en serie mystiska dödsfall? En alldeles för osannolik brottsbekämpare för att det ska verka trovärdigt. Han borde sitta hemma på sin kammare och skriva söndagens predikan istället och klaga över sina ålderskrämpor - och till viss del känns det som att kyrkoherden själv instämmer. Tillsammans med sin systerson åker han till Karlshamn där man har funnit två döda kroppar med talet 13 skrivet på dem. Kanske kan kyrkoherden förstå betydelsen eftersom han har rykte om sig att vara bra på siffror. Borgmästaren vill få fallen lösta innan konungens planerade stadsbesök som ska gå av stapeln om ett par dagar. Och visst blir förövaren avslöjad och tillfångatagen men knappast på grund av kyrkoherdens skarpsinne. Eller så bara jag missar det fullständigt. Jag har svårt att engagera mig och får upprepade gånger läsa om vissa stycken för jag har inte fattat vad det står. Framför allt får jag ingen känsla alls för huvudpersonen vilket är en absolut förutsättning för en bra bok.
Berlusconi är en pizza
Det låter märkligt men är icke desto mindre sant. Och det är inte vilken pizza som helst - den här finska skapelsen blev för två år sedan utsedd till världens bästa pizza, rakt framför näsan på snopna, italienska bagare. Haha, rätt åt dem!
Vi var i Mariehamn och beslöt oss för att äta middag på Koti Pizza. (Jag misstänker att sambon delvis valde stället för dess roliga namn.) Vi borde kanske ha ansträngt oss lite mer för att bekanta oss med den åländska matkulturen men i slutändan blev det trots allt en finsk specialitet - uppkallad efter Italiens premiärminister.
Så ja, Berlusconi heter alltså pizzan som tvärt emot vad man hade förväntat sig bjuder på den osannolika kombinationen av fiberberikad botten, rödlök, kantareller och rökt renkött. Det var en av de godaste pizzor jag någonsin ätit.
Det finns naturligtvis en rolig historia bakom namnvalet, som vi kollade upp när vi kom tillbaka till hotellrummet. (Vad vore livet utan Google?) Signor Berlusconi lyckades vid något tillfälle - på sitt sedvanligt finkänsliga sätt - förolämpa hela Finland genom att döma ut deras matkultur eftersom de äter marinerad ren. (Inte bara ett taskigt uttalande utan dessutom helt felaktigt. Finnar äter tydligen ren på alla andra sätt utom just marinerad.) Men är inte det ganska typiskt för sydeuropeiska länder? Det finns inget kök som överträffar det egna - det är bara vi som förstår oss på det där med matlagning, alla andra är barbarer. Just därför var det så kul att läsa om hur den finska pizzan sopade banan med sina italienska likar. Finns det något roligare än att se de självutnämnda favoriterna få spö i sin egen gren?
Den som vill veta mer kan följa nedanstående länk (om det funkar):
http://www.corriere.it/english/articoli/2008/06_Giugno/12/finland_pizza_berlusconi.shtml
Åland
Vi lämnade ett becksvart och regnigt Göteborg klockan 04:15 på morgonen och ställde färden mot Mariehamn på Åland. Jag såg fram emot resan för jag har aldrig varit på Åland förut och det är alltid lika roligt att åka Finlandsfärja. Jag och mina vänner har ett motto som lyder: "Whatever happens on Viking Line, stays on Viking Line". Vi hade packat smörgåsar, kaffe på termos och två ljudböcker så vi var redo för den långa bilfärden. "Jag ska försöka hålla mig vaken men jag kan inte lova något" sa jag.
Fram till Borås lyckades jag riktigt bra med att hålla ögonen öppna. Vi lyssnade på första skivan av Damernas detektivbyrå, läst av Babben Larsson, och förundrades över hur många bilar som var ute på vägarna, trots den tidiga timmen. Vi hade nog räknat med att vi skulle vara ensamma. Det var fortfarande mörkt ute, regnet smattrade sövande mot fönsterrutan och jag orkade inte längre kämpa emot tröttheten. Helt plötsligt hade solen gått upp och vi befann oss i Jönköping. Vi stannade på rastplatsen vid Gyllene Uttern och åt vår medhavda matsäck i bilen. Det var för blött och kallt för att sitta ute. Över sjön hängde den största regnbåge jag någonsin sett.
Efter frukost och kissepaus åkte vi vidare mot Stockholm. Vid det här laget hade resten av världen vaknat till liv och det var mer trafik ute på vägarna. Tre timmars körning började ta ut sin rätt och för att han inte skulle dåsa till vid ratten fick jag mata min chaufför med vindruvor. Vi bytte också ut ljudboken mot Mix Megapol och modernare tongångar. Sambon höjde volymen så att det skakade i navkapslarna och körde sin tuppdans - med plutande läppar och huvudet nickandes fram och tillbaka som en pickande höna. "Kolla på mig, visst är jag lite gansta?" sa han. Jag kunde inte göra annat än att hålla med. Han är så fruktansvärt söt när han försöker vara gansta; när han kör sin firmabil som är en Ford Focus flexifuel, har på sig sina solglasögon över de vanliga brillorna - de som gör att han ser ut som en gigantisk mygga, diggandes Rihanna (som han inte har någon aning om vem det är).
Ganska precis på klockslaget elva kom vi fram till färjeläget i Kapellskär och checkade in. Solen sken och det såg ut att bli en härlig om än något blåsig resa till sjöss. För två år sedan åkte jag på kryssning till Helsingfors och fick i det här sammanhanget betraktas som Viking Line-veteran, något som jag gladeligen påpekade för sambon. (Det händer inte särskilt ofta att jag har mer erfarenhet än vad han har så jag får ta tillvara på mina tillfällen.) Vi insåg också att bara vi två drog ner genomsnittsåldern på passagerarna till runt 65+. Under resans gång spelades det bingo och dansades bugg till Sandbergs orkester. Inte av oss, vill jag påpeka. Sambon spelade bilspel och vann 25 euro på poker. Vi gick två vändor genom tax free, mest för att hålla oss i rörelse. Det var svårt att avstå från att köpa något, framför allt när jag hittade mitt favoritgodis som jag alltid brukade köpa på Danmarksbåten, men vi har ju vårt kontrakt att hålla oss till. Attsingen då!
Vi bodde på hotell Arkipelag, vilket tycks vara det största och lyxigaste hotellet i Mariehamn. Här fanns en restaurang, kasino och stans största nattklubb. Det fanns till och med en utomhuspool, men den var stängd för säsongen. Hotellet låg mitt i centrum och hade utsikt över havet och marinan. Själva stan var liten men ganska mysig med spännande arkitektur. Här låg vackra trävillor sida vid sida av funkishus i färgglad puts, "som en blandning av Bohuslän och Norrköping", sa mitt beresta sällskap. Hotellområdet såg mest ut som en grekisk semesteranläggning byggd på sjuttiotalet. Faktum var att det kändes som att det var mer än bara Sverige som vi lämnade bakom oss. Om man såg till inredningen på vårt hotellrum så hade vi också rest cirka 30 år bakåt i tiden. Senapsgula draperier, mörka möbler med inlagda stenskivor, blå heltäckningsmatta på golvet och stora speglar med förgyllda ramar. Men jag gillade det. Det var fulsnyggt på något sätt. Jag kände bara att jag borde ha klätt mig i dräckt med axelvaddar, puffat upp håret med fyra liter spray och vinglat runt med ett cocktailglas i handen.
Första kvällen i Mariehamn gick vi en promenad på stan. Det tog 20 minuter och sedan hade vi sett det mesta. "Vad ska du nu hitta på imorgon när jag jobbar?" frågade pojkvännen. Vi åt dyr men väldigt god pizza på en restaurang bara ett stenkast från vårt hotell. (Det gäller i och för sig alla restauranger i den här stan.) Trötta som vi var efter den långa resan somnade vi tidigt.
Hur fördriver man då åtta timmar ensam i en främmande stad? Man ligger kvar i sängen så länge man bara kan, trots sopbilarna som för oväsen precis utanför fönstret. Man äter en stadig frukost i lugn och ro, dricker tre koppar kaffe med mjölk medan man läser morgonens upplaga av lokaltidningen. Man sitter på hotellrummet och skriver på sin blogg medan man funderar på om man ska ge sig ut i regnet och kolla på stan, eller stanna kvar inne och se på film. Till slut trotsar man vädergudarna och går ut ett par timmar. Mariehamn är en fin stad och på sommaren är det säkert jättehärligt men nu var det mest bara dött. Jag funderade på att köpa någon liten minnessak från vår Ålandsresa men fann bara en KappAhl-butik och muminmuggar - som dessutom var dyrare än i Sverige.
Återigen en tidig morgon, återigen en lång dags bilåkande. Ute på öppet hav blåste det nästan kuling. Vågorna slog så hårt mot skrovet att hela båten skakade till och gungade åt alla håll. Från tax free hördes ett oroväckande klirrande i Kosken-flaskorna. Jag var glad att vi inte hade hunnit utnyttja frukostbuffén på hotellet - det fanns risk för att den hade kommit upp igen. Men så fort vi närmade oss Sverige - det vill säga när mobilen plingade till och meddelade att den hade bytt tillbaka till ordinarie operatör - lugnade vindarna ner sig och solen tittade fram. Och trots kontrakt och goda föresatser lämnade jag Finlandsfärjan med en burk lakritsfigurer i väskan - förhoppningsvis står de sig till efter nyår. Under hemresan lyssnade vi färdigt på Damernas detektivbyrå och vi stannade i Nyköping och åt lunch. Tolv timmar efter påbörjad resa var vi hemma igen och kunde somna gott i vår enorma, sköna dubbelsäng.
Man vet att sommaren är över när...
... man tvingas plocka in sin sommarkruka med pelargoner från balkongen och försöka rädda det som räddas kan sedan den blåst ner och krossats mot betonggolvet.
... sambon nynnar O, helga natt i duschen.
... man har "vanliga" (såna som går upp över vristen) strumpor på sig och fryser i enbart kortärmad t-shirt.
... det är så mörkt i vardagsrummet att man måste tända en lampa när man vill se på TV och gärna ett par värmeljus också för lite extra mysstämning.
... man börjar planera för höstliga promenader i skogen med varm choklad och grillad korv.
... man packar ner den fina blommiga sommarklänningen för vinterförvaring och suckar vedmodigt över att den inte kom till användning - i år heller.
Chicken Boy
Hej, är du vaken? Jag ligger här och har väldigt tråkigt, vore skoj att höra av dig! :-) kram
Meddelandet kommer från ett nummer som jag inte känner igen men jag vet ändå vem det är ifrån. Det finns egentligen bara en person som kan ha skickat detta nödrop ut i natten. Det är inte första gången det händer och jag har förlikat mig med tanken på att det säkerligen kommer att hända igen.
Vi kallar honom för Chicken Boy. Han har naturligtvis ett riktigt namn men det är inte viktigt, och inte heller lika kul. Och "vi" är den skara invigda vänner som jag har berättat hela den pinsamma historien för. Den där enda natten för över fyra år sedan då jag släppte på alla hämningar, då jag försökte vara wild and crazy, en äventyrlig förlusterska ute på amorösa eskapader. Jag ville leva glamoröst Sex and the City-liv, åtminstone för en natt, men det enda jag fick var en portion torr kyckling och en stalker från Halmstad som hör av sig en gång om året.
Det var en vecka kvar till jul och jag och tjejkompisarna beslöt oss för att ha en sista utekväll innan vi åkte åt olika håll hem till våra familjer. Jag drack de sista slattarna ur en gammal bag-in-box medan jag kollade på "Så ska det låta" och sedan träffades hela gänget och tog en fördrink på Brända Bocken. Kvällen avslutades som vanligt på GH - det mest populära utestället för studenter i Gävle. Det var varmt, trångt och stökigt och inte alls särskilt roligt. Jag var lättad när klockan närmade sig två på natten och det blev dags att ta sista bussen hem. Jag sa hej då till tjejerna, tog min kappa och gick ut i den friska decembernatten. Jag var på väg mot busshållplatsen när jag hörde steg som närmade sig bakifrån och en röst som sa: "Hej! Har du haft en trevlig kväll? Jag har minsann haft koll på dig därinne på dansgolvet".
Han var inte särskilt lång, ganska smal, hade en svart skjorta med minst två knappar för mycket uppknäppta och en tjock silverlänk runt halsen. Jag tror att han hade mellanbrunt hår men det var svårt att avgöra i vintermörkret. Jag hade då inte lagt märke till honom inne på nattklubben och kände ingen större lust att göra det nu heller. Han såg ut som en tönt som trodde att han hade förvandlats till värsta Casanovan bara för att han bar stora smycken och hade sprutat på sig en halv flaska parfym. Men jag ville inte verka otrevlig heller så till min stora förvåning började jag prata - rentav flirta - med honom. Han frågade vad jag skulle göra nu. Jag ska åka bussen hem, borsta tänderna och gå och lägga mig, svarade jag. Det lät ju riktigt tråkigt, tyckte han. Skulle jag inte mycket hellre följa med honom hem - han bodde i ett studentrum på campus - där han kunde erbjuda grillad kyckling och en mysig film? Inte för att jag hade särskilt stor erfarenhet men det lät som en av de sämsta raggningsreplikerna någonsin. "Grillad kyckling och mysfilm?" Jag må vara en naiv oskuld från landet men till och med jag fattade vad han egentligen var ute efter. Alla varningsklockor ringde men jag valde att ignorera dem. Kanske jag inte borde ha druckit det där rödvinet som säkert hade passerat sitt utgångsdatum. Kanske jag hörde min mammas röst i bakhuvudet som sa att jag aldrig skulle träffa drömprinsen om jag bara satt hemma och väntade hela tiden. Kanske jag längtade efter ett spännande äventyr, eller att det åtminstone hände någonting över huvud taget. Man måste våga lite här i livet, tänkte jag, och han ser ju inte särskilt farlig ut. Vi promenerade mot högskolan, berättade vad vi pluggade och gissade varandras dialekter. När vi kom fram till den tysta, tomma korridoren visade det sig att "grillad kyckling och film" inte alls var något svepskäl för att få med sig en tjej hem utan han ställde sig verkligen i köket klockan tre på natten och lagade mat till mig. Sedan somnade vi i hans säng med Shall we dance? på i bakgrunden. Om jag ska vara helt uppriktig var jag lite besviken.
Sängen var hård, han tog allt täcke så att jag frös så jag skakade och han snarkade. Jag vaknade tidigt trots den ringa sömnen och ville bara ta mig därifrån. Vi bytte telefonnummer och pratade löst om att ses när vi kom tillbaka efter julledigheten. Yeah right. Jag var övertygad om att jag aldrig skulle höra från honom igen och att det hela hade varit ett dumt - och otillfredsställande - one-night-stand. Men det räckte bra för mig. Haha, jag hade haft ett misslyckat fyllestrul, jag var en rebell!
Mot bättre vetande träffade jag honom en gång till. Okej, han får en andra chans - det är ju knappast så att det kryllar av kavaljerer utanför min dörr. Återigen satt jag på hans säng och kollade på någon romkom av medelmåttig kvalitet, den här gången utan kyckling. Jag fick inte ens en kopp kaffe, vilket jag faktiskt var riktigt sugen på men inte vågade fråga efter. Konversationen gick stappligt och efter ett par artighetsfraser tycktes vi inte ha mer att säga varandra. Han verkade ärligt talat mer intresserad av att bara titta på filmen och glömde nästan bort att jag var där. Trots att hela kroppen skrek "spring!" stannade jag kvar över natten, varför vet jag inte ens själv. Kanske för att det var enklare så än att ta avsked och gå ensam hela vägen ner till centrum mitt i natten. Jag låg vaken och stirrade upp i taket medan jag väntade på att timmarna skulle gå så att jag kunde ta första bästa buss hem. När de första gryningsstrålarna letade sig in genom persiennen tog jag mina kläder, bytte om i badrummet och smög ut medan han fortfarande sov. Jag hörde inte av mig och tänkte att det gör nog inte han heller. Ingen utav oss kan väl vara så dum att vi vill återuppleva den här mardrömskvällen. Men se så fel jag hade. Ett par månader senare var jag på schlagermiddag hemma hos en kompis när det plötsligt plingade till i mobilen. Till min stora förvåning var det från honom (det var på den tiden då jag hade hans nummer bland mina kontakter - den tiden varade inte särskilt länge). Han skrev att om jag nu ändå var i stan och skulle gå ut på kvällen så var jag välkommen hem till honom efteråt så kunde han bjuda på kyckling och sovplats. Jag bröt ihop totalt i gapflabb och tvingades berätta hela historien för mina vänner. När den värsta chocken över att jag hade gjort något så korkat som att följa med en främling hem hade lagt sig skrattade de också, främst åt att han envisas med att bjuda på kyckling - därav namnet Chicken Boy. Han tycks använda det som raggningsknep och jag är det tragiska beviset på att det funkar. Men jag kanske också är den enda...
Historien mellan mig och Chicken Boy borde ha tagit slut där och då, när jag inte svarade på hans meddelande. Jag tyckte att det var en tydlig hint, det borde ha fått honom att förstå att jag inte är intresserad. Ändå envisas han med att höra av sig med enstaka sms. Jag förstår inte vad han vill och jag förstår inte hur han fortfarande kan ha kvar mitt nummer. Jag antar att jag skulle kunna skicka ett argt svar och insistera på att han upphör med de här fåniga trakasserierna - jag är ju faktiskt en upptagen kvinna numera - men frågan är om jag verkligen vill det. Det är lite pinsamt att erkänna det men jag kan inte låta bli att känna mig smickrad över att ha en så hängiven beundrare. Jag vill gärna tro att jag är hans liv stora kärlek som han bittert ångrar att han släppte ifrån sig när sanningen snarare är att mitt nummer ligger överst i listan av mobilkontakter och därför lättast att leta upp på fyllan. Hur det nu än är med den saken så vill jag inte vara helt utan Chicken Boy - han ger mig alltid ett gott skratt eller två.
Semesterdetox
Jag trodde att det skulle bli jättesvårt att hålla mig till kontraktet. Inget glas vin på fredagskvällen, inget lördagsgodis, ingen smarrig efterrätt. En hel månad kändes som evighetslång tid. Och visst har det funnits tillfällen då jag har fått ta i ända från tårna för att stå emot. Som den varma, härliga kväll när vi var ute med goda vänner och åt middag på en trevlig restaurang - ett glas rödvin till maten hade verkligen inte suttit fel. Eller när jag traskade ensam runt i Kalmar tre dagar i sträck i jättefint väder och jag såg turisterna som satt på kajen och åt glass i solskenet eller drack kall öl på uteserveringarna. Åh, vad jag önskade att jag hade kunnat göra dem sällskap! Men i sådana lägen var det bara att hitta andra lösningar. I kontraktet stod det inget om kaffe latte och bra böcker (att läsa, inte äta). Det kan man också avnjuta på en solig uteservering. Eller när jag fick riktigt, riktigt tråkigt och bara ville ligga i soffan med en stor godispåse och titta på film. Om jag ska vara ärlig så var det enbart självdisciplin som hindrade mig från att falla i fällan, inte hotet om att behöva tvätta. Självdisciplin, envishet och lite nyfikenhet - jag var spänd på att se om jag kunde klara av det. Ju längre tid som gick, desto lättare blev det att sätta stopp - det vore ju dumt att ge upp nu när jag har klarat mig så här långt.
Jag har länge känt mig som en slav under sötsuget och tvivlade på min egen förmåga att låta bli framför allt godis. Till min lättnad märkte jag att det blev lättare och lättare att säga nej. Jag insåg också att när jag längtade efter godis/kakor så berodde det sällan på att jag var riktigt sugen utan mer på att jag var uttråkad. Jag visste inte vad jag skulle ta mig för så jag ville äta något istället. Hur stört är inte det? Det slog mig hur ofta jag åt något sött för att jag kände att jag måste - inte för att jag verkligen ville. Suget kom inte inifrån utan berodde mer på omständigheterna. Det var fint väder, jag fikade med kompisar, vi skulle fira något, jag var trött, jag var ledsen, jag hade varit duktig och skulle belöna mig själv osv.... När jag väl fattade det gick det ganska smärtfritt att ersätta godiset med något annat.
Den siste augusti gick tiden för kontraktet ut och det var återigen fritt fram för frosseri. Detta firades med en Magnum Gold för om man ska äta onyttigheter så ska man göra det med stil. Den första glassen följdes av cider, öl, lakritsfigurer, chocolate chip cookies och kladdkaka med vaniljvisp. Det var lite som att öppna en fördämning; vi betedde oss som två svältande framför ett dignande festbord. Hade den gångna månaden varit helt i onödan? Hade vi varit duktiga och hållt oss till den smala vägen för att nu ta igen det dubbelt upp? Skulle vi falla tillbaka i gamla vanor?
Efter en flaska cider däckade jag i soffan och halvslumrade genom hela fredagskvällen. När jag vaknade morgonen efter var jag slö, håglös och allmänt grinig. Efter en bit kladdkaka fick jag ont i magen och mådde lite illa. Morgonen efter det vaknade jag senare än vanligt och var ännu slöare och grinigare. Vad skumt, tänkte jag, så här har det ju inte varit på flera veckor. Det slog mig att jag har nog aldrig mått bättre och varit piggare än under den månad då jag varit på "detox". Jag har äntligen fattat vad som menas med att socker är ett gift - man mår helt enkelt inte bra av det. Snacka om aha-upplevelse.
Jag står inför ett svårt val. Sambon vill upprätta ett nytt kontrakt som gäller fram till årsskiftet med i stort sett samma villkor som senast. Jag känner mig kluven och vet inte vad jag vill. Jag har redan bevisat för mig själv att jag kan leva utan godis och alkohol och att kroppen faktiskt mår bättre av det. Jag vill inte längre vara en onyttig gottegris som stoppar i sig en massa saker som jag sedan ångrar. Men jag är inte beredd att leva helt utan heller. Jag vill fortfarande kunna unna mig ett glas vin då och då eller en bit blåbärspaj eller lite choklad. Tanken var väl ändå att skära ner på konsumtionen, inte att bli fullständig renlevnadsmänniska. Dessutom gjorde det lite ont i själen när jag hörde en kompis säga att "det går inte att göra något roligt med dig nu när du går på din speciella diet". Jag vet att det var menat som ett skämt men det fick mig ändå att tänka till ett par varv. Så mycket av vår umgängeskultur kretsar kring mat och alkohol och man får faktiskt konstiga blickar när man säger "jag håller mig till bara vatten" eller "tack, men jag tar nog hellre en banan till efterrätt".
Efter viss självrannsakan skrev jag igår under ett nytt kontrakt. Det känns ännu inte riktigt bra men det kommer det att göra. Det var trots allt rätt generösa villkor; det är okej att dricka alkohol och äta tårta på fest och kalas. Nu hoppas jag på en massa inbjudningar under hösten. Och vi kanske hade klarat av att bli mer avhållssamma utan att behöva sätta det på pränt men jag är tveksam. Fördelen med kontrakt nummer ett var att även om vi inte drabbades av några allvarliga följder om vi bröt mot villkoren så var det ändå ett skriftligt löfte. Det var verkligt, det fanns där på kylskåpet som en evig påminnelse om vår överenskommelse. Alla dåliga ursäkter och undanflykter försvann för det fanns ju ett kontrakt. Det hjälpte faktiskt i svaga stunder där jag annars hade övertalat mig att det spelar ingen roll, ingen ser och ingen vet, jag är en vuxen människa och gör som jag vill. Och sen hade jag ångrat mig efteråt.
Det kanske är dumt men jag har upptäckt att det blir mycket lättare att säga nej till sådant som man egentligen inte vill ha när man har något att luta sig mot; "nej, jag får inte äta godis, det står så i mitt kontrakt".
Cykeltur till Särö
"Var du än trampar fram, så har du din lampa fram "
Cyklar, Claes Eriksson
Det är brittsommar och för att verkligen njuta av det fina vädret ska jag följa med mina svärföräldrar på en cykeltur till Särö där vi ska stanna och äta lunch på golfbanan - eller åtminstone i närheten av den. Dagen börjar exemplariskt. Solen skiner och jag vaknar pigg och utvilad efter att ha sovit ensam i den enorma dubbelsäng. Styrkt av en portion havregrynsgröt och med packad ryggsäck går jag ner till cykelförrådet. Här stöter jag på dagens första hinder. Min bricka till förrådet fungerar inte! Min cykel finns på andra sidan dörren och jag kan inte nå den! Hur ska jag nu kunna ge mig iväg på utflykt? Som en räddare i nöden kommer en äldre herre med blå arbetsbyxor uppdragna till armhålan fram och ser mitt dilemma.
"Kanske den här är mera medgörlig" säger han och håller fram sin egen bricka. Med ett välbekant blipp tänds den gröna lampan och jag kan gå in i förrådet. Cykeln står kvar där jag lämnade den och verkar ha merparten av sina originaldelar kvar. Däcken ser dock oroväckande platta ut men det var ju bara väntat med tanke på att jag inte har pumpat dem på över två år. Jag försöker låsa upp cykeln men upptäcker att jag har lyckats få med mig sambos nyckel ner. Jaha, då får jag väl pumpa däcken på plats då istället för att rulla ut den i solskenet. Jag drar fram pumpen ur väskan och sätter igång. Och jag pumpar och pumpar och jag svettas och börjar få blåsor i händerna - och de förbaskade däcken är fortfarande lika platta! Kan det vara punktering? Det ser onekligen inte bättre ut. Jag vill bara skrika och sparka omkull det dumma fordonet så att den välter alla andra cyklar som dominobrickor men idag har jag bestämt mig för att inte ge upp vid minsta lilla problem så jag lyfter ut den låsta cykeln ur förrådet med förhoppningen att det ska gå lättare utomhus. Det hjälper inte ett smack. Trots att klockan bara är halv tio på morgonen är jag redan genomsvettig, smutsig om händerna och har ont i ryggen medan cykelhjulen fortfarande är lika luftlösa som när jag började. Med gråten i halsen sätter jag mig ner på marken och ringer svärfar. "Hjälp mig!"
Jag är på väg ner till stugan, ledandes en skitig, gnisslande, röd Monark-cykel med punkterade däck. En del av mig vill inget hellre än slänga cykeln i ett dike och istället gå hem och kolla på "Desperate Housewives". Men för andra gången idag kommer räddningen i form av en äldre herre - den här gången min svärfar. Han kommer cyklandes för att möta mig halvvägs. Ur sin magiska sadelväska plockar han fram ett nytt ventilgummi ( hans standardlösning på sånt som eventuellt läcker) och en riktig cykelpump med tryckmätare. Några drag med pumpen och voilà! däcken är hårda som sten. Vi trampar iväg och jag har glömt hur härligt det faktiskt är att cykla. Jag känner mig fri som en fågel och vinden blåser i mitt hår - eller hade gjort det i alla fall om jag inte hade haft det uppsatt under en matchande röd cykelhjälm. Naturligtvis har jag hjälm på mig, även om jag ser ut som en mupp.
Det är en fantastisk dag; strålande solsken och bara några enstaka stackmoln på himlen. Svärmor har givetvis baddräkten med sig men jag backar när jag ser att temperaturen i vattnet inte är mer än 14,5 grader. Lite för kyligt för min smak och ett säkert tecken på att sommaren, trots alla invändningar, är över. Vi cyklar genom Hovås och längs den vackra Säröbanan vid vattnet. Vi passerar södra Göteborgs gräddhylla där alla finanspampar bor. Även om det skulle sitta fint med egen badbrygga och ett litet lusthus på en bergsknalle så ser det mesta bara ut som osmakliga skrytbyggen. Jag vet inte om de har låtit bygga husen efter hur de verkligen vill bo eller bara för att visa hur mycket pengar de har. Tycker de verkligen att det är snyggt med vallgrav i gräsmattan och vindbrygga i armerat stål? Själv tycker jag mest synd om den stackare som tvingades tvätta alla dessa saltstänkta glaspartier.
Strax innan vi cyklar in i Halland stannar vi för en välbehövlig vatten - och nektarinpaus. Mina däck behöver fyllas på med luft så det kanske inte bara var ventilgummit som var problemet. Jag har ju haft cykeln sedan jag fyllde 12 år och med tiden har vi båda blivit lite slitna. Jag börjar också få känningar i rumpan av den hårda sadeln.
"Här har jag nått som kanske hjälper" säger svärfar och plockar fram ett mjukt gelfyllt överdrag ur sin sidoväska. Finns det något han inte har i den där väskan? undrar jag avundsjukt och när svaret kommer påminns jag om vems far han är egentligen är - den fjärde personen som svävar som en osalig ande över vårt sällskap trots att han inte är med själv. "Jag har inte med mig min dator", svarar svärfar.
När vi kommer fram till Särö värker det rejält i min rumpa men jag försöker att inte grimasera för mycket och bara njuta av den vackra omgivningen. Här finns också några otroliga palatsliknande byggnader med fantastisk havsutsikt. Undrar hur mycket man måste tjäna för att ha råd att bo här. Vi letar oss fram till en jättefin sandstrand där svärmor passar på att ta sig ett dopp medan jag leker sakletare och hittar en mysko legogubbe och tre nappar hängandes i en tall. Vi pustar ut efter cyklingen, spanar ut över det glittrande vattnet och tänker att den här dagen kommer vi att leva länge på när höstrusket tar sitt grepp om oss. Med kurrande magar beger vi oss till sista anhalten - golfrestaurangen där vi ska äta lunch. Till tonerna av svängig 60-talsmusik slår vi oss ner vid ett bord utomhus precis som ett gigantiskt grått moln döljer solen. Lagom till kaffet kommer den fram igen.
Det bär mig emot att sätta mig på sadeln igen men jag har inget annat val. Jag befinner mig två mil hemifrån och cykeln är mitt enda medel att ta mig tillbaka på. Det är bara att bita ihop och tänka på mjuka dunbolster. Jag trodde att jag var någorlunda tränad men börjar få träningsvärk i låren från allt trampande. Jag har ont i axlarna och ryggslutet från att ha suttit framåtlutad och att sätta rumpan på sadeln är en ren pina. Tårarna är inte långt borta och om vi inte kommer fram snart tror jag att jag spyr. Trots goda föresatser var det väl kanske inte världens smartaste idé att cykla fyra mil första gången man använder sin cykel på lika många år. Jag skulle kanske ha börjat med en kortare tur till ICA-affären. Mina ben skakar som asplöv när vi kommer fram och hela kroppen värker. Jag faller ihop i första bästa solstol och vill aldrig gå därifrån. Hur jag ska ta mig från stugan och hem vågar jag inte ens tänka på.
Vi sitter på altanen, löser korsord och känner solens heta eftermiddagsstrålar i ansiktet. Vi är sådär lagom slöa som man blir efter ett väl förrättat dagsverk. Svärfar har till och med slumrat till i sin stol. Jag är svettig och utmattad men ändå nöjd med dagens utflykt. Jag cyklade fyra mil och överlevde! Det var helt klart värt den smärtande bakdelen även om jag misstänker att jag kommer att få betala dyrt imorgon när jag ska försöka ta mig upp ur sängen.
Fyra dagar senare står jag upp vid mitt skrivbord och skriver detta eftersom jag fortfarande inte kan sitta ordentligt utan att det gör ont.
Välkommen till min blogg!
För drygt ett år sedan var jag och sambon bjudna på ljuvligt aprilbröllop och jag presenterades för övriga gäster som "Bloggar'n". Hur brudparet fått för sig att det var ett passande epitet kvarstår som ett mysterium eftersom jag fram till dagens datum svurit på att aldrig börja blogga. Om man ska lägga ut sina tankar och åsikter på nätet för alla att läsa måste man ha något vettigt att säga, resonerade jag - och ansåg att jag själv inte höll måttet. Det finns tillräckligt att läsa och ta till sig än att man ska behöva rensa bland allt trams. Men jag är inte en sämre människa än att jag har ändrat mig och gjort en ny bedömning. Min sambo gör det, en av mina bästa vänner bloggar - så varför inte även jag? Under de senaste veckorna då jag har suttit klistrad framför datorskärmen och kämpat med arbetsansökningar har jag återfunnit lite av min skaparglädje och kärleken till skrivandet. Jag har inte gjort det på ett tag men när jag väl började skriva upptäckte jag att jag inte kunde sluta. Så flera år efter alla andra - som vanligt - hakar jag på IT-flugan och startar en blogg. Jag ska använda bloggen för att hålla fingrarna och hjärncellerna igång nu när de äntligen vaknat ur sin Törnrosasömn. Jag kommer att skriva för min egen skull men om någon annan skulle finna glädje och nöje i att läsa mina inlägg vore det bara ett plus i kanten. Kommentarer mottages tacksamt!
I min blogg ska jag skriva om min strävan att bli vuxen. Det börjar liksom bli dags nu. Jag är 26 år - inte långt kvar till 30 - och det är dags att ta klivet in i vuxenlivet. Jag börjar längta efter hus och barn och riktig semester. Steg nummer ett är alltså att skaffa ett jobb för inget av ovanstående är möjligt utan en stadig inkomst. Hittills går det sådär. Det där med positivt tänkande och långsiktig ansträngning har aldrig legat för mig. Jag vill ha omedelbara resultat, annars kan det vara. En väldigt klok och vis man sa en gång att det är bara att bita ihop och se varje skickad ansökan som en vattendroppe som urholkar stenen. Till slut står man där med sin jättegryta. Jag förstår poängen men just nu känns det mest som att det är jag som är den urholkade stenen, för varje dag blir hålet bara större och tommare. Idag känner jag mig nöjd med mig själv för jag har skrivit och skickat två ansökan som jag var stolt över - jag hade alla gånger anställt mig själv!
Steg nummer två är att ge mig själv en ordentlig spark i baken och äntligen skaffa körkort. Kollektivtrafiken i all ära men mina dagar som passiv passagerare måste snart vara över. Det går inte att ha endast en kvalificerad bilförare i familjen, inte om man ska skaffa barn och bosätta sig i en prästgård djupt inne i de småländska, snåriga skogarna. Dessutom börjar det kännas lite pinsamt att vara den siste i släkten som tar körkort. Min syster, som är åtta år yngre, kan redan växla, backa och köra på mindre ortsväg. Min yngsta kusin ska snart börja övningsköra. Jag har ett kusinbarn som ännu inte är två år fyllda och min förhoppning är att jag ska ta körkort före honom. Den som lever får se....
Jag kommer också att bjuda på en bokrecension eller två. Min mor har sponsrat ett medlemskap i en välkänd bokaffärs bokklubb. För en viss summa pengar får man välja och vraka bland 60 nyutgivna titlar och även behålla en. Varför betala när man kan låna gratis på biblioteket? undrar ni säkert. Jag har frågat mig själv samma sak. För en gångs skull lockar det mig att någon annan har gjort urvalet och att jag får möjligheten att läsa böcker som jag kanske inte själv hade valt. När jag går på biblioteket märker jag att jag letar på samma hyllor efter samma författare som förra gången. Har man väl hittat sina favoriter är det svårt att ge någon ny en chans. Men nu när jag har betalat - eller mamma har gjort i alla fall - för att läsa böckerna i bokklubben kommer jag att stifta bekantskap med många nya röster. Jag tänker inte ge mig förrän jag har läst, eller åtminstone påbörjat, varenda bok på listan. Kanske finner jag en ny favorit? Dessutom är både farmor, faster och mamma också medlemmar. Jag ser fram emot givande bokdiskussioner på höstens familjemiddagar. Vi kan ha en inofficiell tävling - vem läser flest böcker på ett år? Jag misstänker att farmor redan har ett ointagligt försprång. Hur tävlar man med en pensionär som har svårt att sova och alldeles för mycket ledig tid? Själv är jag inne på min tredje bok.
I den mån jag lyckas krypa ut ur min bekvämlighetszon (kan man översätta det rakt av?) och testa någon ny spännande maträtt, nytt recept så kommer jag att informera om det också. Nu när jag har lite mer tid och energi ska jag försöka utöka min kulinariska repertoar och sluta hålla mig till mina paradrätter. Det finns en del av mig som längter efter att göra som i filmen Julia & Julie (eller var det tvärtom?) - välja ut en kokbok och sedan metodiskt beta av recept efter recept. Jag misstänker att jag är lite för lat för att fullfölja denna tanke och vad händer om man stöter på ingredienser som man inte är särskilt förtjust i? Man måste ju äta det man har lagat också.
Så lyder mitt bloggmanifest. Fortsättning följer.
