annascrumptious

För drygt ett år sedan var jag och sambon bjudna på ljuvligt aprilbröllop och jag presenterades för övriga gäster som "Bloggar'n". Hur brudparet fått för sig att det var ett passande epitet kvarstår som ett mysterium eftersom jag fram till dagens datum svurit på att aldrig börja blogga. Om man ska lägga ut sina tankar och åsikter på nätet för alla att läsa måste man ha något vettigt att säga, resonerade jag - och ansåg att jag själv inte höll måttet. Det finns tillräckligt att läsa och ta till sig än att man ska behöva rensa bland allt trams. Men jag är inte en sämre människa än att jag har ändrat mig och gjort en ny bedömning. Min sambo gör det, en av mina bästa vänner bloggar - så varför inte även jag? Under de senaste veckorna då jag har suttit klistrad framför datorskärmen och kämpat med arbetsansökningar har jag återfunnit lite av min skaparglädje och kärleken till skrivandet. Jag har inte gjort det på ett tag men när jag väl började skriva upptäckte jag att jag inte kunde sluta. Så flera år efter alla andra - som vanligt - hakar jag på IT-flugan och startar en blogg. Jag ska använda bloggen för att hålla fingrarna och hjärncellerna igång nu när de äntligen vaknat ur sin Törnrosasömn. Jag kommer att skriva för min egen skull men om någon annan skulle finna glädje och nöje i att läsa mina inlägg vore det bara ett plus i kanten. Kommentarer mottages tacksamt! 

I min blogg ska jag skriva om min strävan att bli vuxen. Det börjar liksom bli dags nu. Jag är 26 år - inte långt kvar till 30 - och det är dags att ta klivet in i vuxenlivet. Jag börjar längta efter hus och barn och riktig semester. Steg nummer ett är alltså att skaffa ett jobb för inget av ovanstående är möjligt utan en stadig inkomst. Hittills går det sådär. Det där med positivt tänkande och långsiktig ansträngning har aldrig legat för mig. Jag vill ha omedelbara resultat, annars kan det vara. En väldigt klok och vis man sa en gång att det är bara att bita ihop och se varje skickad ansökan som en vattendroppe som urholkar stenen. Till slut står man där med sin jättegryta. Jag förstår poängen men just nu känns det mest som att det är jag som är den urholkade stenen, för varje dag blir hålet bara större och tommare. Idag känner jag mig nöjd med mig själv för jag har skrivit och skickat två ansökan som jag var stolt över - jag hade alla gånger anställt mig själv!

Steg nummer två är att ge mig själv en ordentlig spark i baken och äntligen skaffa körkort. Kollektivtrafiken i all ära men mina dagar som passiv passagerare måste snart vara över. Det går inte att ha endast en kvalificerad bilförare i familjen, inte om man ska skaffa barn och bosätta sig i en prästgård djupt inne i de småländska, snåriga skogarna. Dessutom börjar det kännas lite pinsamt att vara den siste i släkten som tar körkort. Min syster, som är åtta år yngre, kan redan växla, backa och köra på mindre ortsväg. Min yngsta kusin ska snart börja övningsköra. Jag har ett kusinbarn som ännu inte är två år fyllda och min förhoppning är att jag ska ta körkort före honom. Den som lever får se....

Jag kommer också att bjuda på en bokrecension eller två. Min mor har sponsrat ett medlemskap i en välkänd bokaffärs bokklubb. För en viss summa pengar får man välja och vraka bland 60 nyutgivna titlar och även behålla en. Varför betala när man kan låna gratis på biblioteket? undrar ni säkert. Jag har frågat mig själv samma sak. För en gångs skull lockar det mig att någon annan har gjort urvalet och att jag får möjligheten att läsa böcker som jag kanske inte själv hade valt. När jag går på biblioteket märker jag att jag letar på samma hyllor efter samma författare som förra gången. Har man väl hittat sina favoriter är det svårt att ge någon ny en chans. Men nu när jag har betalat - eller mamma har gjort i alla fall - för att läsa böckerna i bokklubben kommer jag att stifta bekantskap med många nya röster. Jag tänker inte ge mig förrän jag har läst, eller åtminstone påbörjat, varenda bok på listan. Kanske finner jag en ny favorit? Dessutom är både farmor, faster och mamma också medlemmar. Jag ser fram emot givande bokdiskussioner på höstens familjemiddagar. Vi kan ha en inofficiell tävling - vem läser flest böcker på ett år? Jag misstänker att farmor redan har ett ointagligt försprång. Hur tävlar man med en pensionär som har svårt att sova och alldeles för mycket ledig tid? Själv är jag inne på min tredje bok.

I den mån jag lyckas krypa ut ur min bekvämlighetszon (kan man översätta det rakt av?) och testa någon ny spännande maträtt, nytt recept så kommer jag att informera om det också. Nu när jag har lite mer tid och energi ska jag försöka utöka min kulinariska repertoar och sluta hålla mig till mina paradrätter. Det finns en del av mig som längter efter att göra som i filmen Julia & Julie (eller var det tvärtom?) - välja ut en kokbok och sedan metodiskt beta av recept efter recept. Jag misstänker att jag är lite för lat för att fullfölja denna tanke och vad händer om man stöter på ingredienser som man inte är särskilt förtjust i? Man måste ju äta det man har lagat också.

Så lyder mitt bloggmanifest. Fortsättning följer.