annascrumptious

Det låter märkligt men är icke desto mindre sant. Och det är inte vilken pizza som helst - den här finska skapelsen blev för två år sedan utsedd till världens bästa pizza, rakt framför näsan på snopna, italienska bagare. Haha, rätt åt dem!

Vi var i Mariehamn och beslöt oss för att äta middag på Koti Pizza. (Jag misstänker att sambon delvis valde stället för dess roliga namn.) Vi borde kanske ha ansträngt oss lite mer för att bekanta oss med den åländska matkulturen men i slutändan blev det trots allt en finsk specialitet - uppkallad efter Italiens premiärminister.

Så ja, Berlusconi heter alltså pizzan som tvärt emot vad man hade förväntat sig bjuder på den osannolika kombinationen av fiberberikad botten, rödlök, kantareller och rökt renkött. Det var en av de godaste pizzor jag någonsin ätit.

Det finns naturligtvis en rolig historia bakom namnvalet, som vi kollade upp när vi kom tillbaka till hotellrummet. (Vad vore livet utan Google?) Signor Berlusconi lyckades vid något tillfälle - på sitt sedvanligt finkänsliga sätt - förolämpa hela Finland genom att döma ut deras matkultur eftersom de äter marinerad ren. (Inte bara ett taskigt uttalande utan dessutom helt felaktigt. Finnar äter tydligen ren på alla andra sätt utom just marinerad.) Men är inte det ganska typiskt för sydeuropeiska länder? Det finns inget kök som överträffar det egna - det är bara vi som förstår oss på det där med matlagning, alla andra är barbarer. Just därför var det så kul att läsa om hur den finska pizzan sopade banan med sina italienska likar. Finns det något roligare än att se de självutnämnda favoriterna få spö i sin egen gren?

Den som vill veta mer kan följa nedanstående länk (om det funkar):


http://www.corriere.it/english/articoli/2008/06_Giugno/12/finland_pizza_berlusconi.shtml

Min sambo reser en del i sitt arbete och nu när jag är sysslolös dagdrivare kan jag följa med på en del av hans resor. Dels för att det ger mig chansen att se mer av Sverige, dels för att det blir så tyst och ensamt när han inte är hemma. Jag kan visserligen inte avlösa honom vid ratten - nu hade det onekligen suttit fint med ett körkort - men jag kan vara trevligt sällskap. Sju timmars körning går så mycket lättare när man är två. Om inte annat kan jag ställa in gps:en, byta cd-skivor och nypa föraren i låret när han är på väg att somna. 

Vi lämnade ett becksvart och regnigt Göteborg klockan 04:15 på morgonen och ställde färden mot Mariehamn på Åland. Jag såg fram emot resan för jag har aldrig varit på Åland förut och det är alltid lika roligt att åka Finlandsfärja. Jag och mina vänner har ett motto som lyder: "Whatever happens on Viking Line, stays on Viking Line". Vi hade packat smörgåsar, kaffe på termos och två ljudböcker så vi var redo för den långa bilfärden. "Jag ska försöka hålla mig vaken men jag kan inte lova något" sa jag. 

Fram till Borås lyckades jag riktigt bra med att hålla ögonen öppna. Vi lyssnade på första skivan av Damernas detektivbyrå, läst av Babben Larsson, och förundrades över hur många bilar som var ute på vägarna, trots den tidiga timmen. Vi hade nog räknat med att vi skulle vara ensamma. Det var fortfarande mörkt ute, regnet smattrade sövande mot fönsterrutan och jag orkade inte längre kämpa emot tröttheten. Helt plötsligt hade solen gått upp och vi befann oss i Jönköping. Vi stannade på rastplatsen vid Gyllene Uttern och åt vår medhavda matsäck i bilen. Det var för blött och kallt för att sitta ute. Över sjön hängde den största regnbåge jag någonsin sett.

Efter frukost och kissepaus åkte vi vidare mot Stockholm. Vid det här laget hade resten av världen vaknat till liv och det var mer trafik ute på vägarna. Tre timmars körning började ta ut sin rätt och för att han inte skulle dåsa till vid ratten fick jag mata min chaufför med vindruvor. Vi bytte också ut ljudboken mot Mix Megapol och modernare tongångar. Sambon höjde volymen så att det skakade i navkapslarna och körde sin tuppdans - med plutande läppar och huvudet nickandes fram och tillbaka som en pickande höna. "Kolla på mig, visst är jag lite gansta?" sa han. Jag kunde inte göra annat än att hålla med. Han är så fruktansvärt söt när han försöker vara gansta; när han kör sin firmabil som är en Ford Focus flexifuel, har på sig sina solglasögon över de vanliga brillorna - de som gör att han ser ut som en gigantisk mygga, diggandes Rihanna (som han inte har någon aning om vem det är).  

Ganska precis på klockslaget elva kom vi fram till färjeläget i Kapellskär och checkade in. Solen sken och det såg ut att bli en härlig om än något blåsig resa till sjöss. För två år sedan åkte jag på kryssning till Helsingfors och fick i det här sammanhanget betraktas som Viking Line-veteran, något som jag gladeligen påpekade för sambon. (Det händer inte särskilt ofta att jag har mer erfarenhet än vad han har så jag får ta tillvara på mina tillfällen.) Vi insåg också att bara vi två drog ner genomsnittsåldern på passagerarna till runt 65+. Under resans gång spelades det bingo och dansades bugg till Sandbergs orkester. Inte av oss, vill jag påpeka. Sambon spelade bilspel och vann 25 euro på poker. Vi gick två vändor genom tax free, mest för att hålla oss i rörelse. Det var svårt att avstå från att köpa något, framför allt när jag hittade mitt favoritgodis som jag alltid brukade köpa på Danmarksbåten, men vi har ju vårt kontrakt att hålla oss till. Attsingen då!

Vi bodde på hotell Arkipelag, vilket tycks vara det största och lyxigaste hotellet i Mariehamn. Här fanns en restaurang, kasino och stans största nattklubb. Det fanns till och med en utomhuspool, men den var stängd för säsongen. Hotellet låg mitt i centrum och hade utsikt över havet och marinan. Själva stan var liten men ganska mysig med spännande arkitektur. Här låg vackra trävillor sida vid sida av funkishus i färgglad puts, "som en blandning av Bohuslän och Norrköping", sa mitt beresta sällskap. Hotellområdet såg mest ut som en grekisk semesteranläggning byggd på sjuttiotalet. Faktum var att det kändes som att det var mer än bara Sverige som vi lämnade bakom oss. Om man såg till inredningen på vårt hotellrum så hade vi också rest cirka 30 år bakåt i tiden. Senapsgula draperier, mörka möbler med inlagda stenskivor, blå heltäckningsmatta på golvet och stora speglar med förgyllda ramar. Men jag gillade det. Det var fulsnyggt på något sätt. Jag kände bara att jag borde ha klätt mig i dräckt med axelvaddar, puffat upp håret med fyra liter spray och vinglat runt med ett cocktailglas i handen.

Första kvällen i Mariehamn gick vi en promenad på stan. Det tog 20 minuter och sedan hade vi sett det mesta. "Vad ska du nu hitta på imorgon när jag jobbar?" frågade pojkvännen. Vi åt dyr men väldigt god pizza på en restaurang bara ett stenkast från vårt hotell. (Det gäller i och för sig alla restauranger i den här stan.) Trötta som vi var efter den långa resan somnade vi tidigt. 

Hur fördriver man då åtta timmar ensam i en främmande stad? Man ligger kvar i sängen så länge man bara kan, trots sopbilarna som för oväsen precis utanför fönstret. Man äter en stadig frukost i lugn och ro, dricker tre koppar kaffe  med mjölk medan man läser morgonens upplaga av lokaltidningen. Man sitter på hotellrummet och skriver på sin blogg medan man funderar på om man ska ge sig ut i regnet och kolla på stan, eller stanna kvar inne och se på film. Till slut trotsar man vädergudarna och går ut ett par timmar. Mariehamn är en fin stad och på sommaren är det säkert jättehärligt men nu var det mest bara dött. Jag funderade på att köpa någon liten minnessak från vår Ålandsresa men fann bara en KappAhl-butik och muminmuggar  - som dessutom var dyrare än i Sverige.

Återigen en tidig morgon, återigen en lång dags bilåkande. Ute på öppet hav blåste det nästan kuling. Vågorna slog så hårt mot skrovet att hela båten skakade till och gungade åt alla håll. Från tax free hördes ett oroväckande klirrande i Kosken-flaskorna. Jag var glad att vi inte hade hunnit utnyttja frukostbuffén på hotellet - det fanns risk för att den hade kommit upp igen. Men så fort vi närmade oss Sverige - det vill säga när mobilen plingade till och meddelade att den hade bytt tillbaka till ordinarie operatör - lugnade vindarna ner sig och solen tittade fram. Och trots kontrakt och goda föresatser lämnade jag Finlandsfärjan med en burk lakritsfigurer i väskan - förhoppningsvis står de sig till efter nyår. Under hemresan lyssnade vi färdigt på Damernas detektivbyrå och vi stannade i Nyköping och åt lunch. Tolv timmar efter påbörjad resa var vi hemma igen och kunde somna gott i vår enorma, sköna dubbelsäng.

... lillasyster plockar fram den tjockaste stickade tröjan hon kan hitta och utbrister: "äntligen får jag använda den här".

... man tvingas plocka in sin sommarkruka med pelargoner från balkongen och försöka rädda det som räddas kan sedan den blåst ner och krossats mot betonggolvet.

... sambon nynnar O, helga natt i duschen.

... man har "vanliga" (såna som går upp över vristen) strumpor på sig och fryser i enbart kortärmad t-shirt.  

... det är så mörkt i vardagsrummet att man måste tända en lampa när man vill se på TV och gärna ett par värmeljus också för lite extra mysstämning.

... man börjar planera för höstliga promenader i skogen med varm choklad och grillad korv.

... man packar ner den fina blommiga sommarklänningen för vinterförvaring och suckar vedmodigt över att den inte kom till användning - i år heller. 

Jag har ett nytt sms som ligger och väntar i inkorgen. Det togs emot 02:47 natten mellan lördag och söndag och det lyder som följer:

Hej, är du vaken? Jag ligger här och har väldigt tråkigt, vore skoj att höra av dig! :-) kram

Meddelandet kommer från ett nummer som jag inte känner igen men jag vet ändå vem det är ifrån. Det finns egentligen bara en person som kan ha skickat detta nödrop ut i natten. Det är inte första gången det händer och jag har förlikat mig med tanken på att det säkerligen kommer att hända igen.

Vi kallar honom för Chicken Boy. Han har naturligtvis ett riktigt namn men det är inte viktigt, och inte heller lika kul. Och "vi" är den skara invigda vänner som jag har berättat hela den pinsamma historien för. Den där enda natten för över fyra år sedan då jag släppte på alla hämningar, då jag försökte vara wild and crazy, en äventyrlig förlusterska ute på amorösa eskapader. Jag ville leva glamoröst Sex and the City-liv, åtminstone för en natt, men det enda jag fick var en portion torr kyckling och en stalker från Halmstad som hör av sig en gång om året.
 
Det var en vecka kvar till jul och jag och tjejkompisarna beslöt oss för att ha en sista utekväll innan vi åkte åt olika håll hem till våra familjer. Jag drack de sista slattarna ur en gammal bag-in-box medan jag kollade på "Så ska det låta" och sedan träffades hela gänget och tog en fördrink på Brända Bocken. Kvällen avslutades som vanligt på GH - det mest populära utestället för studenter i Gävle. Det var varmt, trångt och stökigt och inte alls särskilt roligt. Jag var lättad när klockan närmade sig två på natten och det blev dags att ta sista bussen hem. Jag sa hej då till tjejerna, tog min kappa och gick ut i den friska decembernatten. Jag var på väg mot busshållplatsen när jag hörde steg som närmade sig bakifrån och en röst som sa: "Hej! Har du haft en trevlig kväll? Jag har minsann haft koll på dig därinne på dansgolvet".

Han var inte särskilt lång, ganska smal, hade en svart skjorta med minst två knappar för mycket uppknäppta och en tjock silverlänk runt halsen. Jag tror att han hade mellanbrunt hår men det var svårt att avgöra i vintermörkret. Jag hade då inte lagt märke till honom inne på nattklubben och kände ingen större lust att göra det nu heller. Han såg ut som en tönt som trodde att han hade förvandlats till värsta Casanovan bara för att han bar stora smycken och hade sprutat på sig en halv flaska parfym. Men jag ville inte verka otrevlig heller så till min stora förvåning började jag prata - rentav flirta - med honom. Han frågade vad jag skulle göra nu. Jag ska åka bussen hem, borsta tänderna och gå och lägga mig, svarade jag. Det lät ju riktigt tråkigt, tyckte han. Skulle jag inte mycket hellre följa med honom hem - han bodde i ett studentrum på campus - där han kunde erbjuda grillad kyckling och en mysig film? Inte för att jag hade särskilt stor erfarenhet men det lät som en av de sämsta raggningsreplikerna någonsin. "Grillad kyckling och mysfilm?" Jag må vara en naiv oskuld från landet men till och med jag fattade vad han egentligen var ute efter. Alla varningsklockor ringde men jag valde att ignorera dem. Kanske jag inte borde ha druckit det där rödvinet som säkert hade passerat sitt utgångsdatum. Kanske jag hörde min mammas röst i bakhuvudet som sa att jag aldrig skulle träffa drömprinsen om jag bara satt hemma och väntade hela tiden. Kanske jag längtade efter ett spännande äventyr, eller att det åtminstone hände någonting över huvud taget. Man måste våga lite här i livet, tänkte jag, och han ser ju inte särskilt farlig ut. Vi promenerade mot högskolan, berättade vad vi pluggade och gissade varandras dialekter. När vi kom fram till den tysta, tomma korridoren visade det sig att "grillad kyckling och film" inte alls var något svepskäl för att få med sig en tjej hem utan han ställde sig verkligen i köket klockan tre på natten och lagade mat till mig. Sedan somnade vi i hans säng med Shall we dance? på i bakgrunden. Om jag ska vara helt uppriktig var jag lite besviken.

Sängen var hård, han tog allt täcke så att jag frös så jag skakade och han snarkade. Jag vaknade tidigt trots den ringa sömnen och ville bara ta mig därifrån. Vi bytte telefonnummer och pratade löst om att ses när vi kom tillbaka efter julledigheten. Yeah right. Jag var övertygad om att jag aldrig skulle höra från honom igen och att det hela hade varit ett dumt - och otillfredsställande - one-night-stand. Men det räckte bra för mig. Haha, jag hade haft ett misslyckat fyllestrul, jag var en rebell!

Mot bättre vetande träffade jag honom en gång till. Okej, han får en andra chans - det är ju knappast så att det kryllar av kavaljerer utanför min dörr. Återigen satt jag på hans säng och kollade på någon romkom av medelmåttig kvalitet, den här gången utan kyckling. Jag fick inte ens en kopp kaffe, vilket jag faktiskt var riktigt sugen på men inte vågade fråga efter. Konversationen gick stappligt och efter ett par artighetsfraser tycktes vi inte ha mer att säga varandra. Han verkade ärligt talat mer intresserad av att bara titta på filmen och glömde nästan bort att jag var där. Trots att hela kroppen skrek "spring!" stannade jag kvar över natten, varför vet jag inte ens själv. Kanske för att det var enklare så än att ta avsked och gå ensam hela vägen ner till centrum mitt i natten. Jag låg vaken och stirrade upp i taket medan jag väntade på att timmarna skulle gå så att jag kunde ta första bästa buss hem. När de första gryningsstrålarna letade sig in genom persiennen tog jag mina kläder, bytte om i badrummet och smög ut medan han fortfarande sov. Jag hörde inte av mig och tänkte att det gör nog inte han heller. Ingen utav oss kan väl vara så dum att vi vill återuppleva den här mardrömskvällen. Men se så fel jag hade. Ett par månader senare var jag på schlagermiddag hemma hos en kompis när det plötsligt plingade till i mobilen. Till min stora förvåning var det från honom (det var på den tiden då jag hade hans nummer bland mina kontakter - den tiden varade inte särskilt länge). Han skrev att om jag nu ändå var i stan och skulle gå ut på kvällen så var jag välkommen hem till honom efteråt så kunde han bjuda på kyckling och sovplats. Jag bröt ihop totalt i gapflabb och tvingades berätta hela historien för mina vänner. När den värsta chocken över att jag hade gjort något så korkat som att följa med en främling hem hade lagt sig skrattade de också, främst åt att han envisas med att bjuda på kyckling - därav namnet Chicken Boy. Han tycks använda det som raggningsknep och jag är det tragiska beviset på att det funkar. Men jag kanske också är den enda...

Historien mellan mig och Chicken Boy borde ha tagit slut där och då, när jag inte svarade på hans meddelande. Jag tyckte att det var en tydlig hint, det borde ha fått honom att förstå att jag inte är intresserad. Ändå envisas han med att höra av sig med enstaka sms. Jag förstår inte vad han vill och jag förstår inte hur han fortfarande kan ha kvar mitt nummer. Jag antar att jag skulle kunna skicka ett argt svar och insistera på att han upphör med de här fåniga trakasserierna - jag är ju faktiskt en upptagen kvinna numera - men frågan är om jag verkligen vill det. Det är lite pinsamt att erkänna det men jag kan inte låta bli att känna mig smickrad över att ha en så hängiven beundrare. Jag vill gärna tro att jag är hans liv stora kärlek som han bittert ångrar att han släppte ifrån sig när sanningen snarare är att mitt nummer ligger överst i listan av mobilkontakter och därför lättast att leta upp på fyllan. Hur det nu än är med den saken så vill jag inte vara helt utan Chicken Boy - han ger mig alltid ett gott skratt eller två.

Den förste augusti skrev jag och sambon ett kontrakt om att vi skulle gå på semester-detox. Vi kände väl båda två att det hade blivit lite för mycket av det goda under sommaren, något som rimmade illa med vårens satsningar på att gå ner i vikt och starta ett sundare leverne. Som betalning för allt frosseri under ledigheten skulle vi nu leva i avhållsamhet. Under en månads tid fick vi varken dricka alkohol eller äta godis och sötsaker - det enda undantaget var vid födelsedagsfiranden. Om vi båda klarade av att uppfylla kontraktets villkor skulle vi fira med en middag ute. Den som föll för frestelsen skulle "straffas" genom att sköta hushållets tvätt för resten av året. Straffet var inte lika viktigt som att vi hade ingått ett gemensamt kontrakt och kunde peppa varandra. Vi är visserligen gottegrisar båda två men envisa som synden och det blev som en tävling för att se vem som gav upp först.

Jag trodde att det skulle bli jättesvårt att hålla mig till kontraktet. Inget glas vin på fredagskvällen, inget lördagsgodis, ingen smarrig efterrätt. En hel månad kändes som evighetslång tid. Och visst har det funnits tillfällen då jag har fått ta i ända från tårna för att stå emot. Som den varma, härliga kväll när vi var ute med goda vänner och åt middag på en trevlig restaurang - ett glas rödvin till maten hade verkligen inte suttit fel. Eller när jag traskade ensam runt i Kalmar tre dagar i sträck i jättefint väder och jag såg turisterna som satt på kajen och åt glass i solskenet eller drack kall öl på uteserveringarna. Åh, vad jag önskade att jag hade kunnat göra dem sällskap! Men i sådana lägen var det bara att hitta andra lösningar. I kontraktet stod det inget om kaffe latte och bra böcker (att läsa, inte äta). Det kan man också avnjuta på en solig uteservering. Eller när jag fick riktigt, riktigt tråkigt och bara ville ligga i soffan med en stor godispåse och titta på film. Om jag ska vara ärlig så var det enbart självdisciplin som hindrade mig från att falla i fällan, inte hotet om att behöva tvätta. Självdisciplin, envishet och lite nyfikenhet - jag var spänd på att se om jag kunde klara av det. Ju längre tid som gick, desto lättare blev det att sätta stopp - det vore ju dumt att ge upp nu när jag har klarat mig så här långt.

Jag har länge känt mig som en slav under sötsuget och tvivlade på min egen förmåga att låta bli framför allt godis. Till min lättnad märkte jag att det blev lättare och lättare att säga nej. Jag insåg också att när jag längtade efter godis/kakor så berodde det sällan på att jag var riktigt sugen utan mer på att jag var uttråkad. Jag visste inte vad jag skulle ta mig för så jag ville äta något istället. Hur stört är inte det? Det slog mig hur ofta jag åt något sött för att jag kände att jag måste - inte för att jag verkligen ville. Suget kom inte inifrån utan berodde mer på omständigheterna. Det var fint väder, jag fikade med kompisar, vi skulle fira något, jag var trött, jag var ledsen, jag hade varit duktig och skulle belöna mig själv osv.... När jag väl fattade det gick det ganska smärtfritt att ersätta godiset med något annat.

Den siste augusti gick tiden för kontraktet ut och det var återigen fritt fram för frosseri. Detta firades med en Magnum Gold för om man ska äta onyttigheter så ska man göra det med stil. Den första glassen följdes av cider, öl, lakritsfigurer, chocolate chip cookies och kladdkaka med vaniljvisp. Det var lite som att öppna en fördämning; vi betedde oss som två svältande framför ett dignande festbord. Hade den gångna månaden varit helt i onödan? Hade vi varit duktiga och hållt oss till den smala vägen för att nu ta igen det dubbelt upp? Skulle vi falla tillbaka i gamla vanor? 

Efter en flaska cider däckade jag i soffan och halvslumrade genom hela fredagskvällen. När jag vaknade morgonen efter var jag slö, håglös och allmänt grinig. Efter en bit kladdkaka fick jag ont i magen och mådde lite illa. Morgonen efter det vaknade jag senare än vanligt och var ännu slöare och grinigare. Vad skumt, tänkte jag, så här har det ju inte varit på flera veckor. Det slog mig att jag har nog aldrig mått bättre och varit piggare än under den månad då jag varit på "detox". Jag har äntligen fattat vad som menas med att socker är ett gift - man mår helt enkelt inte bra av det. Snacka om aha-upplevelse.

Jag står inför ett svårt val. Sambon vill upprätta ett nytt kontrakt som gäller fram till årsskiftet med i stort sett samma villkor som senast. Jag känner mig kluven och vet inte vad jag vill. Jag har redan bevisat för mig själv att jag kan leva utan godis och alkohol och att kroppen faktiskt mår bättre av det. Jag vill inte längre vara en onyttig gottegris som stoppar i sig en massa saker som jag sedan ångrar. Men jag är inte beredd att leva helt utan heller. Jag vill fortfarande kunna unna mig ett glas vin då och då eller en bit blåbärspaj eller lite choklad. Tanken var väl ändå att skära ner på konsumtionen, inte att bli fullständig renlevnadsmänniska. Dessutom gjorde det lite ont i själen när jag hörde en kompis säga att "det går inte att göra något roligt med dig nu när du går på din speciella diet". Jag vet att det var menat som ett skämt men det fick mig ändå att tänka till ett par varv. Så mycket av vår umgängeskultur kretsar kring mat och alkohol och man får faktiskt konstiga blickar när man säger "jag håller mig till bara vatten" eller "tack, men jag tar nog hellre en banan till efterrätt".

Efter viss självrannsakan skrev jag igår under ett nytt kontrakt. Det känns ännu inte riktigt bra men det kommer det att göra. Det var trots allt rätt generösa villkor; det är okej att dricka alkohol och äta tårta på fest och kalas. Nu hoppas jag på en massa inbjudningar under hösten. Och vi kanske hade klarat av att bli mer avhållssamma utan att behöva sätta det på pränt men jag är tveksam. Fördelen med kontrakt nummer ett var att även om vi inte drabbades av några allvarliga följder om vi bröt mot villkoren så var det ändå ett skriftligt löfte. Det var verkligt, det fanns där på kylskåpet som en evig påminnelse om vår överenskommelse. Alla dåliga ursäkter och undanflykter försvann för det fanns ju ett kontrakt. Det hjälpte faktiskt i svaga stunder där jag annars hade övertalat mig att det spelar ingen roll, ingen ser och ingen vet, jag är en vuxen människa och gör som jag vill. Och sen hade jag ångrat mig efteråt.

Det kanske är dumt men jag har upptäckt att det blir mycket lättare att säga nej till sådant som man egentligen inte vill ha när man har något att luta sig mot; "nej, jag får inte äta godis, det står så i mitt kontrakt".