annascrumptious

Jag ligger sömnlös i hotellsängen och lyssnar till pojkvännens lätta andetag. Vi befinner oss i ett främmande rum i en främmande stad, omslutna i en bubbla av vita väggar och tjocka draperier av grön brokad. Mina lakan är svettiga och hoptrasslade efter för mycket vridande och vändande under den gångna natten. Jag brukar aldrig sova särskilt bra på hotell. Det spelar ingen roll hur tyst, välstädat och lyxigt rummet är. Alla anonyma inventarier- från det vita sänglinnet till läsfåtöljen framför fönstret- har endast ett budskap att förmedla: du hör inte hemma här. Dessutom brukar de väl använda madrasserna vara så obekväma att jag ständigt vaknar med en molande värk i korsryggen. Den här sängen är inget undantag. Enda sättet att få en stunds lindring är att vända mig på sidan. Jag ligger med ansiktet vänt mot de fördragna persiennerna där ett grådisigt ljus sipprar in och avslöjar att det börjar bli dags att vakna till liv. Klockan visar 06:23 och jag vill inte stiga upp riktigt än. Jag stänger ögonen och hoppas på ytterligare några minuter av rogivande mörker och tystnad. Men det är som om någon högre makt har beslutat att jag inte ska få sova vidare. Ute på gatan hörs bilar som startar med ett vresigt vrål, hotellrumsdörrar som slås igen och klampande fotsteg i korridoren, vattenledningar som rasslar till. Om jag spänner öronen noga kan jag höra en av gästerna som uträttar sina behov på toaletten. Det är ingen idé att försöka lura sig själv längre - jag är vaken och välkomnar den gryende dagen.

I bädden bredvid mig slumrar pojkvännen, ännu försänkt i djup dvala. Han sover tungt och kommer inte att vakna förrän väckarklockan ringer. Ibland räcker inte ens det. Jag ser att han har puppat in sig som en larv i täcket, fullständigt omedveten om världen runt omkring. Endast ett stort, mjukt och nyrakat huvud sticker upp ur den vita bomullskokongen och ger honom till känna. Han är så otroligt söt när han sover. Så stilla, så oskuldsfull, så sårbar. Hela min kropp fylls av värme och ömhet. Jag vill hålla honom i min famn och skydda oss båda mot den verklighet som närmar sig i takt med att solen stiger på himlen. Jag kryper nära intill och lägger armen runt hans bröstkorg. Han släpper ifrån sig en liten grymtning och om en liten stund kommer alarmet från hans mobil bryta tystnaden i rummet och slita honom från hans drömmar. Då finns det inget annat att göra än att acceptera att det är en ny dag och vi måste skiljas åt; han måste åka till jobbet och jag ska turista ensam i huvudstaden. Men än återstår några värdefulla minuter då vi kan dröja kvar i sängen och glömma allt annat. Så länge han finns vid min sida vet jag att jag har allt jag behöver för att vara lycklig, även på ett opersonligt hotellrum.