Åland
Min sambo reser en del i sitt arbete och nu när jag är sysslolös dagdrivare kan jag följa med på en del av hans resor. Dels för att det ger mig chansen att se mer av Sverige, dels för att det blir så tyst och ensamt när han inte är hemma. Jag kan visserligen inte avlösa honom vid ratten - nu hade det onekligen suttit fint med ett körkort - men jag kan vara trevligt sällskap. Sju timmars körning går så mycket lättare när man är två. Om inte annat kan jag ställa in gps:en, byta cd-skivor och nypa föraren i låret när han är på väg att somna.
Vi lämnade ett becksvart och regnigt Göteborg klockan 04:15 på morgonen och ställde färden mot Mariehamn på Åland. Jag såg fram emot resan för jag har aldrig varit på Åland förut och det är alltid lika roligt att åka Finlandsfärja. Jag och mina vänner har ett motto som lyder: "Whatever happens on Viking Line, stays on Viking Line". Vi hade packat smörgåsar, kaffe på termos och två ljudböcker så vi var redo för den långa bilfärden. "Jag ska försöka hålla mig vaken men jag kan inte lova något" sa jag.
Fram till Borås lyckades jag riktigt bra med att hålla ögonen öppna. Vi lyssnade på första skivan av Damernas detektivbyrå, läst av Babben Larsson, och förundrades över hur många bilar som var ute på vägarna, trots den tidiga timmen. Vi hade nog räknat med att vi skulle vara ensamma. Det var fortfarande mörkt ute, regnet smattrade sövande mot fönsterrutan och jag orkade inte längre kämpa emot tröttheten. Helt plötsligt hade solen gått upp och vi befann oss i Jönköping. Vi stannade på rastplatsen vid Gyllene Uttern och åt vår medhavda matsäck i bilen. Det var för blött och kallt för att sitta ute. Över sjön hängde den största regnbåge jag någonsin sett.
Efter frukost och kissepaus åkte vi vidare mot Stockholm. Vid det här laget hade resten av världen vaknat till liv och det var mer trafik ute på vägarna. Tre timmars körning började ta ut sin rätt och för att han inte skulle dåsa till vid ratten fick jag mata min chaufför med vindruvor. Vi bytte också ut ljudboken mot Mix Megapol och modernare tongångar. Sambon höjde volymen så att det skakade i navkapslarna och körde sin tuppdans - med plutande läppar och huvudet nickandes fram och tillbaka som en pickande höna. "Kolla på mig, visst är jag lite gansta?" sa han. Jag kunde inte göra annat än att hålla med. Han är så fruktansvärt söt när han försöker vara gansta; när han kör sin firmabil som är en Ford Focus flexifuel, har på sig sina solglasögon över de vanliga brillorna - de som gör att han ser ut som en gigantisk mygga, diggandes Rihanna (som han inte har någon aning om vem det är).
Ganska precis på klockslaget elva kom vi fram till färjeläget i Kapellskär och checkade in. Solen sken och det såg ut att bli en härlig om än något blåsig resa till sjöss. För två år sedan åkte jag på kryssning till Helsingfors och fick i det här sammanhanget betraktas som Viking Line-veteran, något som jag gladeligen påpekade för sambon. (Det händer inte särskilt ofta att jag har mer erfarenhet än vad han har så jag får ta tillvara på mina tillfällen.) Vi insåg också att bara vi två drog ner genomsnittsåldern på passagerarna till runt 65+. Under resans gång spelades det bingo och dansades bugg till Sandbergs orkester. Inte av oss, vill jag påpeka. Sambon spelade bilspel och vann 25 euro på poker. Vi gick två vändor genom tax free, mest för att hålla oss i rörelse. Det var svårt att avstå från att köpa något, framför allt när jag hittade mitt favoritgodis som jag alltid brukade köpa på Danmarksbåten, men vi har ju vårt kontrakt att hålla oss till. Attsingen då!
Vi bodde på hotell Arkipelag, vilket tycks vara det största och lyxigaste hotellet i Mariehamn. Här fanns en restaurang, kasino och stans största nattklubb. Det fanns till och med en utomhuspool, men den var stängd för säsongen. Hotellet låg mitt i centrum och hade utsikt över havet och marinan. Själva stan var liten men ganska mysig med spännande arkitektur. Här låg vackra trävillor sida vid sida av funkishus i färgglad puts, "som en blandning av Bohuslän och Norrköping", sa mitt beresta sällskap. Hotellområdet såg mest ut som en grekisk semesteranläggning byggd på sjuttiotalet. Faktum var att det kändes som att det var mer än bara Sverige som vi lämnade bakom oss. Om man såg till inredningen på vårt hotellrum så hade vi också rest cirka 30 år bakåt i tiden. Senapsgula draperier, mörka möbler med inlagda stenskivor, blå heltäckningsmatta på golvet och stora speglar med förgyllda ramar. Men jag gillade det. Det var fulsnyggt på något sätt. Jag kände bara att jag borde ha klätt mig i dräckt med axelvaddar, puffat upp håret med fyra liter spray och vinglat runt med ett cocktailglas i handen.
Första kvällen i Mariehamn gick vi en promenad på stan. Det tog 20 minuter och sedan hade vi sett det mesta. "Vad ska du nu hitta på imorgon när jag jobbar?" frågade pojkvännen. Vi åt dyr men väldigt god pizza på en restaurang bara ett stenkast från vårt hotell. (Det gäller i och för sig alla restauranger i den här stan.) Trötta som vi var efter den långa resan somnade vi tidigt.
Hur fördriver man då åtta timmar ensam i en främmande stad? Man ligger kvar i sängen så länge man bara kan, trots sopbilarna som för oväsen precis utanför fönstret. Man äter en stadig frukost i lugn och ro, dricker tre koppar kaffe med mjölk medan man läser morgonens upplaga av lokaltidningen. Man sitter på hotellrummet och skriver på sin blogg medan man funderar på om man ska ge sig ut i regnet och kolla på stan, eller stanna kvar inne och se på film. Till slut trotsar man vädergudarna och går ut ett par timmar. Mariehamn är en fin stad och på sommaren är det säkert jättehärligt men nu var det mest bara dött. Jag funderade på att köpa någon liten minnessak från vår Ålandsresa men fann bara en KappAhl-butik och muminmuggar - som dessutom var dyrare än i Sverige.
Återigen en tidig morgon, återigen en lång dags bilåkande. Ute på öppet hav blåste det nästan kuling. Vågorna slog så hårt mot skrovet att hela båten skakade till och gungade åt alla håll. Från tax free hördes ett oroväckande klirrande i Kosken-flaskorna. Jag var glad att vi inte hade hunnit utnyttja frukostbuffén på hotellet - det fanns risk för att den hade kommit upp igen. Men så fort vi närmade oss Sverige - det vill säga när mobilen plingade till och meddelade att den hade bytt tillbaka till ordinarie operatör - lugnade vindarna ner sig och solen tittade fram. Och trots kontrakt och goda föresatser lämnade jag Finlandsfärjan med en burk lakritsfigurer i väskan - förhoppningsvis står de sig till efter nyår. Under hemresan lyssnade vi färdigt på Damernas detektivbyrå och vi stannade i Nyköping och åt lunch. Tolv timmar efter påbörjad resa var vi hemma igen och kunde somna gott i vår enorma, sköna dubbelsäng.
Vi lämnade ett becksvart och regnigt Göteborg klockan 04:15 på morgonen och ställde färden mot Mariehamn på Åland. Jag såg fram emot resan för jag har aldrig varit på Åland förut och det är alltid lika roligt att åka Finlandsfärja. Jag och mina vänner har ett motto som lyder: "Whatever happens on Viking Line, stays on Viking Line". Vi hade packat smörgåsar, kaffe på termos och två ljudböcker så vi var redo för den långa bilfärden. "Jag ska försöka hålla mig vaken men jag kan inte lova något" sa jag.
Fram till Borås lyckades jag riktigt bra med att hålla ögonen öppna. Vi lyssnade på första skivan av Damernas detektivbyrå, läst av Babben Larsson, och förundrades över hur många bilar som var ute på vägarna, trots den tidiga timmen. Vi hade nog räknat med att vi skulle vara ensamma. Det var fortfarande mörkt ute, regnet smattrade sövande mot fönsterrutan och jag orkade inte längre kämpa emot tröttheten. Helt plötsligt hade solen gått upp och vi befann oss i Jönköping. Vi stannade på rastplatsen vid Gyllene Uttern och åt vår medhavda matsäck i bilen. Det var för blött och kallt för att sitta ute. Över sjön hängde den största regnbåge jag någonsin sett.
Efter frukost och kissepaus åkte vi vidare mot Stockholm. Vid det här laget hade resten av världen vaknat till liv och det var mer trafik ute på vägarna. Tre timmars körning började ta ut sin rätt och för att han inte skulle dåsa till vid ratten fick jag mata min chaufför med vindruvor. Vi bytte också ut ljudboken mot Mix Megapol och modernare tongångar. Sambon höjde volymen så att det skakade i navkapslarna och körde sin tuppdans - med plutande läppar och huvudet nickandes fram och tillbaka som en pickande höna. "Kolla på mig, visst är jag lite gansta?" sa han. Jag kunde inte göra annat än att hålla med. Han är så fruktansvärt söt när han försöker vara gansta; när han kör sin firmabil som är en Ford Focus flexifuel, har på sig sina solglasögon över de vanliga brillorna - de som gör att han ser ut som en gigantisk mygga, diggandes Rihanna (som han inte har någon aning om vem det är).
Ganska precis på klockslaget elva kom vi fram till färjeläget i Kapellskär och checkade in. Solen sken och det såg ut att bli en härlig om än något blåsig resa till sjöss. För två år sedan åkte jag på kryssning till Helsingfors och fick i det här sammanhanget betraktas som Viking Line-veteran, något som jag gladeligen påpekade för sambon. (Det händer inte särskilt ofta att jag har mer erfarenhet än vad han har så jag får ta tillvara på mina tillfällen.) Vi insåg också att bara vi två drog ner genomsnittsåldern på passagerarna till runt 65+. Under resans gång spelades det bingo och dansades bugg till Sandbergs orkester. Inte av oss, vill jag påpeka. Sambon spelade bilspel och vann 25 euro på poker. Vi gick två vändor genom tax free, mest för att hålla oss i rörelse. Det var svårt att avstå från att köpa något, framför allt när jag hittade mitt favoritgodis som jag alltid brukade köpa på Danmarksbåten, men vi har ju vårt kontrakt att hålla oss till. Attsingen då!
Vi bodde på hotell Arkipelag, vilket tycks vara det största och lyxigaste hotellet i Mariehamn. Här fanns en restaurang, kasino och stans största nattklubb. Det fanns till och med en utomhuspool, men den var stängd för säsongen. Hotellet låg mitt i centrum och hade utsikt över havet och marinan. Själva stan var liten men ganska mysig med spännande arkitektur. Här låg vackra trävillor sida vid sida av funkishus i färgglad puts, "som en blandning av Bohuslän och Norrköping", sa mitt beresta sällskap. Hotellområdet såg mest ut som en grekisk semesteranläggning byggd på sjuttiotalet. Faktum var att det kändes som att det var mer än bara Sverige som vi lämnade bakom oss. Om man såg till inredningen på vårt hotellrum så hade vi också rest cirka 30 år bakåt i tiden. Senapsgula draperier, mörka möbler med inlagda stenskivor, blå heltäckningsmatta på golvet och stora speglar med förgyllda ramar. Men jag gillade det. Det var fulsnyggt på något sätt. Jag kände bara att jag borde ha klätt mig i dräckt med axelvaddar, puffat upp håret med fyra liter spray och vinglat runt med ett cocktailglas i handen.
Första kvällen i Mariehamn gick vi en promenad på stan. Det tog 20 minuter och sedan hade vi sett det mesta. "Vad ska du nu hitta på imorgon när jag jobbar?" frågade pojkvännen. Vi åt dyr men väldigt god pizza på en restaurang bara ett stenkast från vårt hotell. (Det gäller i och för sig alla restauranger i den här stan.) Trötta som vi var efter den långa resan somnade vi tidigt.
Hur fördriver man då åtta timmar ensam i en främmande stad? Man ligger kvar i sängen så länge man bara kan, trots sopbilarna som för oväsen precis utanför fönstret. Man äter en stadig frukost i lugn och ro, dricker tre koppar kaffe med mjölk medan man läser morgonens upplaga av lokaltidningen. Man sitter på hotellrummet och skriver på sin blogg medan man funderar på om man ska ge sig ut i regnet och kolla på stan, eller stanna kvar inne och se på film. Till slut trotsar man vädergudarna och går ut ett par timmar. Mariehamn är en fin stad och på sommaren är det säkert jättehärligt men nu var det mest bara dött. Jag funderade på att köpa någon liten minnessak från vår Ålandsresa men fann bara en KappAhl-butik och muminmuggar - som dessutom var dyrare än i Sverige.
Återigen en tidig morgon, återigen en lång dags bilåkande. Ute på öppet hav blåste det nästan kuling. Vågorna slog så hårt mot skrovet att hela båten skakade till och gungade åt alla håll. Från tax free hördes ett oroväckande klirrande i Kosken-flaskorna. Jag var glad att vi inte hade hunnit utnyttja frukostbuffén på hotellet - det fanns risk för att den hade kommit upp igen. Men så fort vi närmade oss Sverige - det vill säga när mobilen plingade till och meddelade att den hade bytt tillbaka till ordinarie operatör - lugnade vindarna ner sig och solen tittade fram. Och trots kontrakt och goda föresatser lämnade jag Finlandsfärjan med en burk lakritsfigurer i väskan - förhoppningsvis står de sig till efter nyår. Under hemresan lyssnade vi färdigt på Damernas detektivbyrå och vi stannade i Nyköping och åt lunch. Tolv timmar efter påbörjad resa var vi hemma igen och kunde somna gott i vår enorma, sköna dubbelsäng.
Kommentarer
Postat av: Johan Hammerby
Haha, älskar din beskrivning av Gangsta-Anders :) Hang in there, bro!
/ Westside
Postat av: annascrumptious
Jag har aldrig träffat någon som är så långt ifrån gansta som Skumtomten. Det skulle vara jag själv i så fall. Men det är roligt att han tror på det själv och jag vill inte gärna ta honom ur den villfarelsen.
Trackback
