annascrumptious

                                         "Var du än trampar fram, så har du din lampa fram "
                                                                                                             Cyklar, Claes Eriksson

Det är brittsommar och för att verkligen njuta av det fina vädret ska jag följa med mina svärföräldrar på en cykeltur till Särö där vi ska stanna och äta lunch på golfbanan - eller åtminstone i närheten av den. Dagen börjar exemplariskt. Solen skiner och jag vaknar pigg och utvilad efter att ha sovit ensam i den enorma dubbelsäng. Styrkt av en portion havregrynsgröt och med packad ryggsäck går jag ner till cykelförrådet. Här stöter jag på dagens första hinder. Min bricka till förrådet fungerar inte! Min cykel finns på andra sidan dörren och jag kan inte nå den! Hur ska jag nu kunna ge mig iväg på utflykt? Som en räddare i nöden kommer en äldre herre med blå arbetsbyxor uppdragna till armhålan fram och ser mitt dilemma.
"Kanske den här är mera medgörlig" säger han och håller fram sin egen bricka. Med ett välbekant blipp tänds den gröna lampan och jag kan gå in i förrådet. Cykeln står kvar där jag lämnade den och verkar ha merparten av sina originaldelar kvar. Däcken ser dock oroväckande platta ut men det var ju bara väntat med tanke på att jag inte har pumpat dem på över två år. Jag försöker låsa upp cykeln men upptäcker att jag har lyckats få med mig sambos nyckel ner. Jaha, då får jag väl pumpa däcken på plats då istället för att rulla ut den i solskenet. Jag drar fram pumpen ur väskan och sätter igång. Och jag pumpar och pumpar och jag svettas och börjar få blåsor i händerna - och de förbaskade däcken är fortfarande lika platta! Kan det vara punktering? Det ser onekligen inte bättre ut. Jag vill bara skrika och sparka omkull det dumma fordonet så att den välter alla andra cyklar som dominobrickor men idag har jag bestämt mig för att inte ge upp vid minsta lilla problem så jag lyfter ut den låsta cykeln ur förrådet med förhoppningen att det ska gå lättare utomhus. Det hjälper inte ett smack. Trots att klockan bara är halv tio på morgonen är jag redan genomsvettig, smutsig om händerna och har ont i ryggen medan cykelhjulen fortfarande är lika luftlösa som när jag började. Med gråten i halsen sätter jag mig ner på marken och ringer svärfar. "Hjälp mig!"

Jag är på väg ner till stugan, ledandes en skitig, gnisslande, röd Monark-cykel med punkterade däck. En del av mig vill inget hellre än slänga cykeln i ett dike och istället gå hem och kolla på "Desperate Housewives". Men för andra gången idag kommer räddningen i form av en äldre herre - den här gången min svärfar. Han kommer cyklandes för att möta mig halvvägs. Ur sin magiska sadelväska plockar han fram ett nytt ventilgummi ( hans standardlösning på sånt som eventuellt läcker) och en riktig cykelpump med tryckmätare. Några drag med pumpen och voilà! däcken är hårda som sten. Vi trampar iväg och jag har glömt hur härligt det faktiskt är att cykla. Jag känner mig fri som en fågel och vinden blåser i mitt hår - eller hade gjort det i alla fall om jag inte hade haft det uppsatt under en matchande röd cykelhjälm. Naturligtvis har jag hjälm på mig, även om jag ser ut som en mupp. 

Det är en fantastisk dag; strålande solsken och bara några enstaka stackmoln på himlen. Svärmor har givetvis baddräkten med sig men jag backar när jag ser att temperaturen i vattnet inte är mer än 14,5 grader. Lite för kyligt för min smak och ett säkert tecken på att sommaren, trots alla invändningar, är över. Vi cyklar genom Hovås och längs den vackra Säröbanan vid vattnet. Vi passerar södra Göteborgs gräddhylla där alla finanspampar bor. Även om det skulle sitta fint med egen badbrygga och ett litet lusthus på en bergsknalle så ser det mesta bara ut som osmakliga skrytbyggen. Jag vet inte om de har låtit bygga husen efter hur de verkligen vill bo eller bara för att visa hur mycket pengar de har. Tycker de verkligen att det är snyggt med vallgrav i gräsmattan och vindbrygga i armerat stål? Själv tycker jag mest synd om den stackare som tvingades tvätta alla dessa saltstänkta glaspartier. 

Strax innan vi cyklar in i Halland stannar vi för en välbehövlig vatten - och nektarinpaus. Mina däck behöver fyllas på med luft så det kanske inte bara var ventilgummit som var problemet. Jag har ju haft cykeln sedan jag fyllde 12 år och med tiden har vi båda blivit lite slitna. Jag börjar också få känningar i rumpan av den hårda sadeln.
"Här har jag nått som kanske hjälper" säger svärfar och plockar fram ett mjukt gelfyllt överdrag ur sin sidoväska. Finns det något han inte har i den där väskan? undrar jag avundsjukt och när svaret kommer påminns jag om vems far han är egentligen är - den fjärde personen som svävar som en osalig ande över vårt sällskap trots att han inte är med själv. "Jag har inte med mig min dator", svarar svärfar.  

När vi kommer fram till Särö värker det rejält i min rumpa men jag försöker att inte grimasera för mycket och bara njuta av den vackra omgivningen. Här finns också några otroliga palatsliknande byggnader med fantastisk havsutsikt. Undrar hur mycket man måste tjäna för att ha råd att bo här. Vi letar oss fram till en jättefin sandstrand där svärmor passar på att ta sig ett dopp medan jag leker sakletare och hittar en mysko legogubbe och tre nappar hängandes i en tall. Vi pustar ut efter cyklingen, spanar ut över det glittrande vattnet och tänker att den här dagen kommer vi att leva länge på när höstrusket tar sitt grepp om oss. Med kurrande magar beger vi oss till sista anhalten - golfrestaurangen där vi ska äta lunch. Till tonerna av svängig 60-talsmusik slår vi oss ner vid ett bord utomhus precis som ett gigantiskt grått moln döljer solen. Lagom till kaffet kommer den fram igen.

Det bär mig emot att sätta mig på sadeln igen men jag har inget annat val. Jag befinner mig två mil hemifrån och cykeln är mitt enda medel att ta mig tillbaka på. Det är bara att bita ihop och tänka på mjuka dunbolster. Jag trodde att jag var någorlunda tränad men börjar få träningsvärk i låren från allt trampande. Jag har ont i axlarna och ryggslutet från att ha suttit framåtlutad och att sätta rumpan på sadeln är en ren pina. Tårarna är inte långt borta och om vi inte kommer fram snart tror jag att jag spyr. Trots goda föresatser var det väl kanske inte världens smartaste idé att cykla fyra mil första gången man använder sin cykel på lika många år. Jag skulle kanske ha börjat med en kortare tur till ICA-affären. Mina ben skakar som asplöv när vi kommer fram och hela kroppen värker. Jag faller ihop i första bästa solstol och vill aldrig gå därifrån. Hur jag ska ta mig från stugan och hem vågar jag inte ens tänka på.

Vi sitter på altanen, löser korsord och känner solens heta eftermiddagsstrålar i ansiktet. Vi är sådär lagom slöa som man blir efter ett väl förrättat dagsverk. Svärfar har till och med slumrat till i sin stol. Jag är svettig och utmattad men ändå nöjd med dagens utflykt. Jag cyklade fyra mil och överlevde! Det var helt klart värt den smärtande bakdelen även om jag misstänker att jag kommer att få betala dyrt imorgon när jag ska försöka ta mig upp ur sängen.

Fyra dagar senare står jag upp vid mitt skrivbord och skriver detta eftersom jag fortfarande inte kan sitta ordentligt utan att det gör ont.