annascrumptious

Det har skett en oväntad - och lite skrämmande - upptrappning i smsförbindelsen mellan mig och min stalker (helt på hans initiativ). Under den gångna hösten har Chicken Boy skickat nattliga anrop vid inte mindre än tre tillfällen, vilket på ett ungefär motsvarar summan av samtliga kontaktförsök sedan vi träffades. Jag är både road av och oroad över denna händelseutveckling. Det är ju knappast så att jag har uppmuntrat honom, så jag förstår inte varför han envisas så. Även den mest ståndaktige borde tröttna till slut på att aldrig få något svar, såvida inte ensidig kommunikation är hans grej. På ett sätt kan jag inte låta bli att glädjas med honom; det ökade antalet fylle-meddelanden tyder på ett uppsving i det sociala umgänget. Chicken Boy är ute och hänger på krogen oftare än förut och det är ju roligt för honom. (Jag hoppas åtminstone att det är så det ligger till. Kan ju ockå vara så att han är en patetisk loser som sitter ensam i sin grisiga ungkarlslya och sms-terroriserar alla som finns i kontaktboken, inklusive sin moster. Ve och fasa....) Jag har tidigare blivit, och blir fortfarande (pinsamt nog), smickrad över att han fortfarande har kvar mitt nummer. Jag vill gärna tro att jag har lämnat ett oförglömligt intryck och stackars Chicken Boy som inte kan gå vidare! Samtidigt kan jag tycka att det är ganska tragiskt att han efter så här lång tid inte har någon annan, någon bättre än mig, att väcka klockan halv tre på natten när han är berusad och på prathumör. (Hallå, det är över fem år sedan! Jag ville inte prata då och jag lär inte vilja prata nu heller.) Och som om det inte var nog med ett irriterande plingande i inboxen; nu har han börjat ringa också...

Jag satte mig klarvaken upp i sängen och tog in ljudet av telefonsignalen. Min mobil ringer sällan, och absolut inte mitt i natten - alltså måste det vara något viktigt. Mina föräldrar var bortresta och jag hade blivit ombedd att finnas till hands för min lillasyster som var ensam hemma. (Det går liksom inte att säga att hon behöver en barnvakt nu när hon är över 18 år.) Huvudet fylldes av bilder av nerbrunna hus, polisbilar och syrran ensam på akuten med brutna ben. Jag kastade mig ur sängen, vilket är något av en bedrift eftersom den är hög och jag lika graciös som en gravid elefant, och slängde mig på telefonen. Lättad, besviken men mest förargad såg jag det numera välbekanta numret. "Äh" tänkte jag, stängde av mobilen och gick och la mig igen. När jag vaknade följande morgon väntade följande meddelande på mig:

Hej A, jag ville bara prata lite igen, hoppa det är ok :-) hör av dig! kram

Nästa samtal kom medan jag själv låg och sov ruset av mig efter en lyckad Halloweenfest hemma hos vännerna S & H. Jag borde ha förstått att under den natten, om någon, skulle min personliga hemsökelse komma tillbaka och spöka för mig, likväl blev jag helt, så att säga, tagen på sängen när telefonen ringde. Jag behövde inte ens titta på numret för att förstå vem det var och för första gången kunde jag ana en viss irritation hos pojkvännen. "Säg åt honom att sluta ringa!" muttrade han argt innan han rullade över på andra sidan och somnade om. På morgonen läste jag, och förbryllades över, följande meddelande:

Hej sötis, ledsen om jag väcker dig inatt men jag behöver känna känslan av din kvinnliga fägring i afton tror jag:-) hoppas du har det bra tjejen! kram

Jag hade ännu inte slutat grubla över det senaste meddelandet (vad sjutton betyder det  - känna känslan av din kvinnliga fägring? jag fattar ingenting!) förrän det var dags igen. Prick på slaget halv tre (det är då alla klubbar i Halmstad stänger) ringde telefonen och jag skyndade mig att stänga av oljudet. "Vem var det?" mumlade den sömndruckne pojkvännen vid min sida. Ja, gissa tre gånger...

Hej A, förlåt att jag ringde så sent, jag menade inget illa hoppas jag du förstår, ville mest prata lite, är lite nere:-( hoppas du har det bra! Puss!

Ovanstående kommuniké är oroväckande på flera sätt. För det första avslutades det med "puss" - han har tagit ett steg längre än den mer allmängiltiga kramen. Tänk om han verkligen har känslor kvar för mig och planerar ett överraskande besök i Göteborg för att återuppleva gamla tider? Hjälp! För det andra; är det ett riktigt nödrop eller tycker han bara synd om sig själv? Tänk om han verkligen är nere och inte har någon annan att prata med? Borde jag ringa Chicken Boy och muntra upp honom innan han skadar sig själv eller någon annan? Är det ens mitt problem?

Varför är det bara jag som går ut i min oförstående ungdom och har ett one-night-stand för att sedan för evigt tvingas dras med en deprimerad, efterhängsen förlorare? Den tanken gör mig nere.